Svordomar och förstopppningsdiarré

Egentligen skulle jag spela in mig själv när jag är ute och går när det är halt. De ord som kommer ur min mun är inte nådiga. Jag är ju den personen som gillar att gå snabbt. Jag går alltid snabbt... oavsett om jag har bråttom eller inte. Och jag har sällan bråttom för jag är alltid i alldeles för god tid, men även när jag försöker gå sakta för att dra ut på tiden nästan pringer jag fram efter några minuter. Så har jag varit så länge jag kan minnas.

Men när det är halt funkar det inte riktigt att gå snabbt. Bara en sån sak som att gå hem ifrån jobbet tar ju en evighet och jag blir så frustrerad att jag inte vet hur jag ska bära mig åt. Så... jag svär. Jag svär och jag fortsätter förgäves gå snabbt. Att jag inte ramlar och slår ihjäl mig är ju ett under.

Idag tog det extra lång tid eftersom jag gick över stan och köpte en ny värmefläkt. Mer om den senare.

Alla ni som jobbat på vårdhem och många av er som besökt ett vårdhem vet hur förstoppningsdiarré luktar. Det är en så fasansfull lukt så den knappt går att beskriva i ord. Nyss när jag klev in i trapphuset höll jag på att flyga ut genom porten igen för hela trappen är fylld av just den doften. När jag stod och plockade ut min post var det precis som om det skulle ligga en stinkande hög vid mina fötter. Jag förväntade mig faktiskt finna något nånstans på vägen upp, men det gjorde jag inte. Men var sjutton kan doften komma ifrån? Så stark? Antingen har nån skitit ner sig i trappen och städat upp efter sig eller så läcker det ut genom nån dörr. Stackars de satar som befinner sig innanför den dörren i sånt fall.

Tack och lov hade inte doften spridit sig in i min lägenhet.