Mosig

Jag känner mig inte helt hundra. Jag vet inte om det är p.g.a utomhusvistelsen, men jag känner mig sådär varmmosig som man kan göra när man blir sjuk. Efter filmen hade jag ont i hela kroppen och jag är otroligt torr i halsen. Dessutom mår jag lite smått illa. jag får INTE bli sjuk. Jag har inte tid, jag har inte lust.

Som om inte det vore nog har jag en släng av söndagsångest. Jag vill verkligen inte att helgen redan ska vara över. jag har ingen som helst arbetslust och jag känner mig nästan spyfärdig bara av tanken på en ny arbetsvecka.

Veckan innehåller dessutom måsten jag inte alls känner för. På tisdag ska vi från lunch och framåt sitta i Wadköping och lista ut hur sjutton vi ska få till det nu när ALLA personer som får en cancerdiagnos ska få en kontaktsjuksköterska. Det är Socialstyrelsen som går ut med kravet så det är bara att fixa. Tanken är ju god... mycket god till och med. Självklart tycker jag, ska alla ha en personlig kontakt... någon de känner som de vet att de kan vända sig till. Men sen är det de där med genomförande i praktiken. Hur ska vi räcka till? Jag har nog med alla mina muskelinvasiva blåscancerpatienter och ska jag dessutom ta alla med de enklare formerna (som är betydligt fler) vet jag inte hur många delar jag ska behöva dela mig i. Jag är ändå glad att jag redan har en nisch. Det är jag och Emma med sina njurcancerpatienter, men sen har vi alla de andra. Prostatacancergruppen är ju den största, men vi har ju även testikelcancer, peniscancer och gud vet vad och det kommer gå åt mängder med folk för detta. Sen ska ju den vanliga verksamheten rulla som vanligt. Tur man har en chef som får ta det största ansvaret för att detta ska funka.

Sen har vi onsdagen. Vi är bjudna till Gunnel på kvällen hela arbetsgruppen. Låter väl trevligt eller hur? Jo, kanske det, men... för det första: Jag ser dessa människor nästan nio timmar om dagen fem dagar iveckan... det räcker. För det andra: varken jag eller min mage tycker om att sitta still en hel kväll och äta och dricka. min mage kräver fasta rutiner för att fungera och det innebär rörelse, avslappning och tidigt i säng. Jag vet att det låter larvigt, men prova att ha min mage ett par dar så kommer ni bli varse hur extremt viktigt detta faktiskt är. Jag är tråkig det vet jag, men det är ett pris jag gärna betalar så länge det funkar.

Men... jag har inget val känns det som. Arbetsgruppen har varit spänd på sistonde med alla förändringar och detta är ett försök av Gunnel att svetsa oss lite samman igen. Jag känner att jag måste ställa upp. Dessutom har jag dragit mig ur så många gånger nu att det skulle vara pinsamt att göra det igen. Jag har lovat Emma att följa med så jag får väl bita i det sura.

Om jag nu inte blir sjuk det vill säga. Just nu sitter jag bara här i soffan och mår extremt illa. Må det gå över snarast.