I alla fall inga benbrott

Av Osuddenrundans 6,5 km lyckades jag uppskattningsvis sammanlagt springa 500 meter i omgångar. Jisses vad det var halt! Den mesta av sanden som var utlagd låg och flöt på vatten som täcke en hinna med is. Den smarta människan hade kanske vänt när den insåg väglagets natur, men skam den som ger sig, eller vad säger man? Otroligt att jag inte bröt mig. Jag försökte så mycket som möjligt gå med ena foten i snödrivan på kanten, men det var banne mig inte lätt ändå. Naturen tycks inte vilja att jag ska springa. Hur kan nån tycka om vintern egentligen? det är verkligen helt över mitt förstånd. Jaja, benen och rumpmusklerna fick sig lite träning i alla fall för man fick ju spänna sig som en fiolsträng för att ta sig framåt.