Reinfeldt vill sänka skatterna ytterligare och införa obligatorisk a-kassa och nu ska jag säga vad jag tycker om saken.
Om vi börjar med skattesänkningarna...
ska jag försöka relatera det till en sak vi diskuterade idag på vårt möte. Vi har haft stora problem i föreningen, som ändå har ganska många medlemmar att få dom att engagera sig. På årsmötena sitter alla och är entusiastiska, men när det sen kommer till action är det få som är intresserade. En av medlemmarna i styrelsen hade en idé om varför det var så. Hennes tankar hade hon tagit ur en bok hon läste och de gick ut på vad vi människor strävar efter.
Förr har man ingått i team och man har gjort allt för sitt team, för har teamet det bra har man det bra själv. Sen kom 70- och 80-listerna och de jobbar inte emot teamet, utan mot sig själva. De tänker inte är detta nåt som kommer gynna teamet utan istället är detta nån som kommer gynna mig och vad får jag ut av det? Och vad är då bakgrunden till att de tänker så? Jo, det kan säkert finnas många anledningar, men osäkerhet på arbetsmarknaden är såklart en av dom. Man kan inte jobba för ett team man inte vet hur länga man är medlem av. Man måste bygga upp allt så det blir så bra för en själv som möjligt så att man klarar sig om man förlorar sitt team. Lite svårt att få ner det i text vad jag menar, men jag tror ni är lite med på noterna.
Hur som helst... kopplat till Reinfeldts skattesänkningar så skulle man, när man läser och hör folks reaktioner, tro att ALLA är emot detta, men saken är ju den att det faktiskt är denna regering vi har i makten och förtroendet för dom är starkare än vad det var vid valet. Många tycker självklart detta är bra, men de hörs inte lika högt. Mobben hörs alltid bäst.
Ska jag gå till mig själv gynnar såklart en skattesänkning mig... det ger mig mer klirr i kassan varje månad. Det är synd om andra som tex är sjuka eller inte har jobb, och visst, de som har kanske får mer. Men oavsett om nån VD nånstans blir mer gynnad av detta än mig, så är jag nöjd med det jag får och att det faktisk ändå gynnar mig.
Och nu tänker alla... ja, men om du blir sjuk då? Mindre skatt innebär mindre till de som behöver. Ja, visst kan jag bli sjuk och med tanke på cancerstatistik och annat är det ju ganska troligt, men det får jag ta då. jag menar inte alls att de som är sjuka inte ska ha, men det finns annat att ta av. Ett skattesystem som det vi har i dag som innebär att jag ska betala till allt möjligt skit jag aldrig kommer utnyttja (för det är ju faktiskt inte bara sjukvården) tänker jag inte skriva under på. Jag har inget team bakom mig att falla tillbaka på. Det är bara jag och jag måste tänka på mig själv och de mina.
Och a-kassan då...
Finns det överhuvudtaget NÅT negativt med att alla ska betala a-kassa? och vad skulle det i sånt fall vara? Vi såg alla vad som hände under finanskrisen. Vem som helst kan bli av med jobbet hux flux och vem ska då betala för dig om du inte har din a-kassa? Skattepengar ryker, men inte i den grad som det gör om alla går in med dryga hundringen i månaden och betalar en liten del i försäkring till sig själv. Är det inte lite lustigt att folk gnäller över att a-kasseersättningen är så låg, medan de samtidigt inte vill vara med och betala in till den? Själv betalar jag 140 kronor i månaden och det tycker jag är ett ganska lågt pris att betala för vad jag ändå får om jobbet och tryggheten skulle dras bort under fötterna. Och ska det verkligen vara sån skillnad att jag om jag blir arbetslös ska ta från vad jag betalat in själv, medan min kollega som inte hade lust att betala a-kassa bara ska ta från alla andra? Nä, detta är en lag som borde införts för länge sen.
Jag inser att jag med detta inlägg låter otroligt egoistisk, men jag har insett att det är PRICK det man måste vara idag för att överhuvud taget komma någonstans.
2 comments:
Det där teamet du säger att du inte har att falla tillbaka på, det var det som kallades skyddsnät, det gemensamma samhällets försvar för de mindre bemedlade, sjuka, gamla, arbetslösa. och nej, snart finns det inte alls längre.....
Nä, jag menar inte skyddnät jag menar mer gruöpptillhörigheten. Förr jobbade man på samma jobb från första arbetsdagen tills det man dog. Man hade samma arbetskamrater livet igenom. Idag bytar man jobb lika ofta som undekläder. Man hade samma vänner livet igenom för alla bodde kvar på det stället de föddes. Idag flyttar alla så fort de kan. Man hade samma man ofta från tonåren... idag kan man ha 5 och barn med allihopa. Man kan inte lita på att något eller någon är för alltid längre. Man är sig själv och för att klara det måste man bygga upp en grund för sig själv för jobbar man för teamet har man inget kvar när det försvinner. Man MÅSTE sätta sig själv främst.
Post a Comment