Mitt Örebro finns inte längre

Jag minns för ca tio år sedan när folk började flytta ifrån Örebro. Jag kunde inte förstå varför alla ville flytta. Örebro var bra, hade alltid varit bra. Ok, det kanske inte gick att jämföra med storstäderna, men stan var bra mycket roligare än vad andra städer i samma storlek verkade vara. JAG skulle ALDRIG flytta härifrån! Vi har alltid haft ett bra utbud på livesidan även om det alltid varit brist på lokaler. Trots detta har gruppen musik- & konsertälskare alltid hittat nya hak. Staden har alltid varit underbart vacker med vattnet som rinner rakt igenom. Mycket fina hus, mycket parker och mycket grönska. Utbudet av affärer är ok. Ja, jag har alltid älskat min stad och gör väl fortfarande även om det sitter längre och längre in och inte visar sig vid ytan så ofta längre.

Nä, jag tycker inte så mycket om min stad längre. Det mesta är ombyggt och alla affärer har samlats på Marieberg eller den södra delen av staden. Alla tre torg på staden har bytt skepnad och jag känner mig inte alls hemma ivad som ser ut att vara Sergels torg på mitt tidigare lummiga Våghustorg. Träd och parker rivs ner till fördel för byggnader och uteställen fortsätter bytas ut mot diskohak. Min stad är snart oigenkännlig.

Örebro har bidragit med enormt mycket till Sveriges ansikte utåt. Inom tv, men speciellt vad gäller musik. Stora stjärnor har sin hemvist här och det har alltid varit relativt lugnt här vad gäller brottslighet tidigare... tills nu då.

Och jag är inte direkt stolt över min stad länge. Det händer hemskheter varje dag och det känns nästan som man befinner sig i Malmös Rosengård. Igår spelade W.A.S.P på Conventum. Örebros eldsjälar inom livescenen lyckas lyfta staden genom att få hit ett av tidernas största hårdrocksband och vad händer? Jo... en dåre biter av en vakt örat.

Sen har vi vår polisstyrka som länspolismästare Kalle Wallin höjer till skyarna sedan gripandet av våldtäktsmannen. Undrar hur stolt han är nu när en av hans pöjkar uttalat sig i pressen: ”Man borde tjära honom och sätta ut honom på torget så att alla kan se”.

Jag har alltid känt mig trygg i min stad. Trygg att röra mig fritt i alla staden områden och glad över att kunna gå ut efter mörkrets infall utan att behöva ha överfallsspray i väskan. I min ungdom satt vi på gatorna utanför krogen eller i parkerna när den stängde långt in på morgonen. Det var lugnt och glatt. Gör man det åker man på stryk. När det var dax att gå hem gjorde vi det åt varsitt håll ensamma. Alla kom hem tryggt utan att vare sig blivit våldtagna eller nedslagna. Det känns uteslutet idag. Jag känner mig inte trygg i min stad längre. Bara senaste åren finns 25 ouppklarade fall av våldtäkt i staden. Man kan ju bara hoppas de kan knyta NE till de flesta av dom.

Nä, jag skulle aldrig flytta härifrån. Jag älskade min stad. Nu känner jag faktiskt ren sorg när jag tänker på Örebro som stad. För det Örebro jag älskade finns inte längre. Jag vet att det låter fjantigt... det handlar om en stad liksom, men sätt er ner och tänk efter. Tänk på era minnen och hur rotade de är i ställen och tillfällen kopplat till just den stad ni växt upp i.

Jag har under många år insett att min syn på Örebro har förändrats i takt med att staden förändrats. Örebro kommer ju aldrig igen bli som när jag var ung. Den tiden är förbi. Jag ogillar staden mer än vad jag gillar den nu. Jag vill inte ens vara här längre. Jag har svårt att se det fina nu. Jag vill härifrån... NU!