70 dagar senare

De stackars gruvarbetarna är äntligen på väg upp ur sin fängelsehåla... den första är uppe. 33 stycken har suttit där nere sedan 5 augusti. Jag ryser bara jag tänker på det. Det är ju över två månader! Och jag undrar så vad de sysselsatt sig med hela den här tiden. Och faran är inte över nu bara för att de kommer upp till jordens yta igen. Inom 48 timmar ska alla vara uppe och då väntar det hårda arbetet med att återanpassa sig till jordelivet. Känsliga ögon, lungor, utslaget immunförsvar. Journalisterna är som vanligt inte direkt finkänsliga. Över 2000 är på plats för att få det bästa bilderna och texterna och räddningen.

Detta får mig att undra hur jag själv skulle klara mig i en liknande situation. Instängd... så länge! Jag som inte ens kan sitta still i soffan utan att göra nånting. Jag skulle förmodligen inte klara mig speciellt bra. Min gissning är hjärtstillestånd due to stress inom de första 24 timmarna i fångenskap. Och tänk familjerna. Att ha Bäjb eller mamsen i en liknande situation ger mig nästan panik här och nu.

Hur pass det psykologiska stödet är till katastrofoffer i Chile har jag ingen aning om, men jag kan tänka mig att det inte är helt hundra. De får nog klara det mesta själva och man kan ju bara hoppas dessa personer har starka sociala nätverk som kan stötta dom i reaktionerna som kommer efteråt... för de lär ju komma med råge.

De verkar ju inte behöva jobba kvar inom gruvindustrin i alla fall. Över tusen jobb väntar de smutsiga männen när de kommer upp. Men frågan är... behöver de verkligen jobba mer? De smarta männer verkar redan planerat sin framtid. Lite snack i media och framtiden är tryggad. Det är de lätt värda! Nu håller vi tummarna att allt går vägen med räddningen, för tänkt om röret pajar eller nåt annat går fel och några av dom får bli kvar ännu länge. Nä... fy!