Jag var så sjöblöt av svett idag på eftermiddagen så jag började frysa när jag var klar. Inne på rummen på urologen är det hett minsann. Efter en cystometri i platsförkläde och två långa (stillasittande) instruktioner i stickteknik var mitt linne så blött att man säkerligen kunnat vrida ur det. Väl ute vid alla fläktar vi ställt runt på mottagningen blev jag så kall att jag fick gåshud. Jag var dock den enda som frös, och det borde varit omöjligt så varmt som det är. Jag klagar inte... jag bara konstaterar.
Jag har fatnat i en otäck tankegång. För att underlätta den varma promenaden hem började jag tänka på vad andra människor kan tänkas göra samtidigt som jag gick där på gatan. För att ta oss på urologen kan jag tänka mig att Susanne kommer hem till en ledig make som suttit i trädgården hela dagen. De käkar lite och drar sedan vidare till dottern och de två barnbarnen. Eva tar sin cykel och cyklar ner till kolonin. Marie-Louise åker hem och möts upp av sin man och två lekande barn i trädgården där hon stannar till och pratar lite med grannen. Nina kommer hem till en sjuk man som trots detta varit och hämtat barnen på dagis och ligger utslagen i soffan medan de stojar runt omkring honom. Emma hastar till dagis på sin cykel där hon hämtar sina små busfrön och cyklar vidare hem för att ta hand om allt som behövs göras tills hon dimper helt slut ner i soffan. Alla dessa olika scenarion och bara fem personer. Och det finns ju betydligt fler än fem personer här i världen. Det hela utvecklades till en sån där "varför finns just jag" eller "hus stort är universum"-tanke som jag inte riktigt kan släppa nu.
Får ta en liten slösurf med fötterna i högläge för att slå bort tanken.
No comments:
Post a Comment