Att komma hem är värst

Att lämna min älskling efter att ha spenderat flera dagar med honom är det värsta jag vet. Det är så himla tyst och ensamt när man kommer hem. Ingen att prata och busa med. Bara tyst och tomt.

Jag kan inte tro det när jag tänker på att vi har hållit på och åkt såhär i fyra och ett halvt år. Det känns helt overkligt. Inte konstigt att jag vet vart varenda jäkla hastighetskamera finns på vägen ner eller vet var tåget kommer stanna för mötande tåg.

På balkongen snett under sitter en tjej och en kille och äter middag på balkongen. Tillsammans. Och jag hör att de pratar om dagen som varit. Det får aldrig vi göra. 30 mil ifrån varandra kan vi ju sitta på varsin balkong, men hur kul är det? (dessutom har inte Christian nån haha) Och när jag kommer hem från jobbet har Christian nästan nyss börjat och via sms får man inte direkt någon höjdarbild av livet. Jag vill också sitta där på balkongen... eller ännu bättre på uteplatsen vid vårt hus och prata om hur dagen varit. Inte behöva klämma ihop allt på en kort helg, utan vet att det kommer vara så imorrn med. Inga långa resor som kräver packning och planering. Kommer det nånsin bli så tro?

Suck, va deppig jag vart nu. Bäst att försöka sova bort det.