02.30!!!

Det var tiden jag vaknade idag... med fruktansvärda smärtor i magen. Mensvärk kallas de visst och trots att jag lidit av det i 20 år en gång i månaden blir man varje gång lika förvånad över hur man överlever. Det känns faktiskt som man ska dö. Upp och stoppa i mig yvå Ipren och sen tillbaka. Men inte ett skit hjälpte det. En timma senare upp igen och ytterligare två Ipren. För ca en halvtimma sedan började det släppa, men inte tillräckligt för att kunna somna om. Men nu... nu när det är för sent att somna om... nu minsann har det släppt så pass att jag lätt skulle kunna sluta ögonen och försvinna in i drömmarnas värld.

Inte nog med detta utan jag sov väldigt oroligt även innan. Jag drömde att jag var vilse på sjukhuset (med mensvärk även i drömmen). Det var tidigt på morgonen och jag hade redan varit och bytt om, men hittade för mitt liv inte upp på mottagningen. Jag irrade i oändliga kulvertar och trappor tills jag inte heller hittade tillbaka till omklädningsrummet. Till sist hittade jag en av våra vaktmästare som försökte förklara, men han styrde mig istället in i ett duschrum och sen kom jag inte ut därifrån heller.

Till sist kom jag ut ur duschen och upp på gatuplan. Här stötte jag (dyngsur, med genomskinliga vita sjukhuskläder) på de av mina kollegor som redan gått på semester. De var där på nån ny dietkurs och allihopa hade gått ner typ 10 kg sen i fredags när de gick. Ingen av dom var intresserade av att hjälpa mig hitta till mottagningen så jag draskade tragiskt vidare... och där var klockan 02.30 och jag vaknade.

Fy, vad jag är trött nu, hörni.