Katastrofövning

Jag hann i princip bara innanför dörren efter jobbet innan det var dax att gå tillbaka. Vi hade för några veckor sen blivit förvarnade att en katastrofövning skulle ske under vecka 20, men inte mer än så. Igår och idag har rykten livligt florerat om att det skulle ske i dag. Senare kom rykten om tidpunkter. Först klockan 14.00, sen 16.00 och sen 16.30. Vi väntade men inget hände, så vi gick hem. Och nästan prick efter jag kommit innanför dörren ringde det dolt nummer. Jag stod länge med telefonen i handen och funderade på om jag skulle svara eller inte. Kan dom inte få tag i en, kan de ju inte. Man jag svarade... pliktrogen som man är haha.

- Hej, det är Margareta på Kirurgen... jag vill att du infinner dig på kirurgmottagningen så fort du kan.
- Oki...

Bara att ta på skorna igen och stega i väg... i värmen måste tilläggas... den otroligt kvava värmen. Dyngsur kom jag fram och traska upp på kirurgmottagningen. Den enda från min klinik där var Gunnel!!! Uselt av mina kollegor måste jag säga, men men. Totalt var vi 8 sköterskor. Läkare på plats var en stackars AT, opjournen och en öronläkare.

Vår uppgift på kirurgen var alltså att ta emot de vanliga akutpatienterna, medan akuten tog katastrofpatienterna. Det var ganska mycket patienter när jag kom, men vi betade av dom en efter en och tillslut var det nästan tomt i väntrummet och på rummen. Kirurgsyrrorna var skittrevliga och försökte så gott de kunde lotsa runt oss bland alla pinaler och rum vi inte visste var de låg.

Katastrofen, fick vi senare höra, bestod i ett bombhot med gisslan på Alnängsskolan. Detta var alltså en övning med riktiga markörer och det var lika mycket en övning för polis som för oss. Vi fick dock höra att situationen på akuten var väldigt lugn... det var till och med så det var ca tio sköterskor på en patient. Första budet var att det skulle hålla på till 22.00, men efter ett par timmar kom någon slags ansvarig person med orange väst och sa att det skulle vara avblåst till 20.00. Eftersom vi bara haft två urologpatienter fick jag och Gunnel gå.

Trots att jag var skittrött och sur över att behöva gå tillbaka till jobbet är jag glad jag lyfte luren för det var ganska spännande och intressant. Och framförallt känns det bra att jag var en av två från min klinik som ställde upp.

Vägen hem vart riktigt otrevlig, för medan jag var instängd på sjukan hade svarta moln dragit in och åskan hade satt ordentlig fart. I linne kutatde jag hem mellan blixtar och dunder utan mellanrum och efter det var jag bara tvungen att riskera livet med en dusch i iskallt vatten. Nu sitter jag i totalmörker och lyssnar på åskan. Jag borde kanske stänga av datorn, men jag är alldeles för upptrissad för att sitta i total tysthet.

Nåt i maggen skulle sitta fint nu faktiskt.