Tragedin Niklas Eliasson

Man kan ju knappt räkna de gånger man läst om mördare och våldtäktsmän i tidningarna. Oftast läser jag faktiskt inte dom artiklarna... det är bara deprimerade och man blir bara förbannad över hur det kan finnas grymma människor.

Nu när det skrivs om Niklas Eliasson har jag läst nästan varenda artikel och jag reagerar inte alls som jag brukar. Missförstå mig inte för Niklas är en mycket sjuk människa och det han har gjort är så fruktansvärt att det inte ens går att beskriva i ord, men för första gången tänker jag längre när jag läser artiklarna. Istället för att bara bli förbannad och äcklad känns det mest tragiskt. Det är tragiskt för att han har skapat så mycket lidande för så många människor som aldrig kommer bli desamma igen. Det är tragiskt för att Niklas själv är så sjuk. Det är tragiskt för att Niklas faktiskt har en familj.

Det är ingen skillnad på Niklas Eliasson och andra av hans typ. Hagamannen orsakade lika mycket lidande för sina offer, han är också sjuk och han har ju också en familj, men när jag läste om honom hade jag inte en tanke på det. Anledningen att jag ser det annorlunda nu är ju för att det är så nära. Det har skett i min egen stad och jag har jobbat med hans far. Jag ser hans far då och då i korridorerna. Han ser ut som vanligt, men jag kan inte ens tänka mig hur mycket han och resten av familjen måste lida nu. Tänk att läsa artiklar om sin son där det står att han är den värsta serievåldtäktsmannen genom tiderna och där hans brott beskrivs i detalj. Det är trots allt deras son, deras kött och blod, en människa som en gång varit ett oskyldigt litet barn som de aldrig kunde drömma om skulle växa upp och bli den grymmaste i Sveriges historia.

Nu står Niklas åtalad för 17 brott på 15 kvinnor. Man kan ju bara hoppas att dessa kvinnor, deras familjer och nära och självklart också Niklas egen familj klarar av att bearbeta detta så pass att de kan återgå till ett någotsånär normalt liv.