Kvar på avdelningen av sköterskorna från förr är förutom Anna: Suzanne, Åsa och Martina, men i övrigt är de andra nya stjärnor. Jag förstår att Anna tycker det känns konstigt. Anna har nämligen för inte allt för länge sedan kommit tillbaka från graviditetsledigt och när hon gick var de flesta av oss mer eller mindre kvar därinne.
Tänk att man blivit en inventarie på urologkliniken. Kan tyckas att det borde få mig att känna mig gammal, men det gör det inte. Snarare blir jag stolt. Stolt över min klinik för jag tror det är svårt att hitta ett bättre ställe att jobba på, men också stolt över hur långt jag tagit mig från att vara en sköterska i mängden som slavade på avdelningen dag ut och in utan att ta mig nånstans framåt. Många stannar där för alltid. Ganska osynliga i det fantastiska jobb de faktiskt gör.
Jag må vara en inventarie, men jag samlar inget damm. Jag inser, efter påtryckningar från två håll de senaste dagarna, att jag faktiskt kan ta mig ännu längre om jag bara ger mig fanken på det. Jag sitter i en möjligheternas sits och det gäller bara att bestämma sig. Men det drar dock åt olika håll i mitt inre. Men... jag behöver inte bestämma mig idag... eller ens i morgon. Jag ska suga på den här karamellen ett tag.
Och på tal om karameller kommer jag halvt om halvt osökt in på att jag köpt en vaniljstång idag. Den var fasen inte billig, men absolut nödvändig att inhandla. I helgen ska jag nämligen ge mig på att göra egen glass. Eller semifeddo rättare sagt. Hittade receptet i en av mina nya kokböcker och nu när jag lyckats med så mycket god mat jag inte trodde var möjligt för nån som mig att lyckas med kanske jag kan lyckas med detta med.
No comments:
Post a Comment