Home at last

Äntligen hemma, jo så är det väl, men jag har haft det riktigt trevligt faktiskt. Och jag har, trots att jag suttit extremt mycket inte fått problem med vare sig mage eller svullnad. Den här nya dieten is the shit. Dock har jag ju syndat lite där borta för det var ju nästan omöjligt att inte göra det, men jag har försöt hålla mig så mycket som möjligt ifrån kolhydraterna.

Korridoren utanför konferensrummen

Om dagarna då. Jo, Malcolm hämtade upp mig 7.00 och vi var framme ganska prick till 9.00 när det började. Det var väl ca 17 personer där totalt. Två från Danmark, en från Norge, en från Finland och resten svenskar. Jag var ensam sköterska som jag misstänkt... eller ja, nästan för det var tre läkemedelsrepresentanter där och en av dom var faktiskt sköterska i botten.

Sen följde en otroligt tung dag. Missförstå mig inte för det var faktiskt jätteintressant, men mycket är bra långt över min nivå. Här pratar vi forskning på immunohistotjosan, gener och liknande. Tack och lov pratade finländaren engelska även om den var mycket bristfällig.

Vid fikat tog jag ost och skinka utan bröd. Lunchen bestod av förrätt bestående av ett litet buffébord med olika snittar och sallader och kalops på det. Här lyckades jag hoppa över kolhydraterna helt och tog mer av den goda salladen till kalopsen istället.

Det var Geisha i den lilla samiitsasken

Efter lunchen blev det ännu tyngre och dagen avslutades med ett låååångt föredrag på dansknorska om rna och forskning på råttor med grafer och tabeller. Det lilla jag förstod verkade det skitintressant, men som sagt... det var inte mycket jag förstod.

Rummen var väl inget speciella direkt. De låg kanske 6 rum i små hus. Två sängar, en liten tv och ett enkelt badrum, men så lite tid som jag spenderade där hade det ju ingen direkt betydelse. En kort timma innan det var dax för middag.

Innan middagen på mitt lilla rum

Lagom till middagen började det droppa in lite folk från landets olika Onkologiska Centrum och vid middagen hamnade jag och Malcolm vid samma bord som kvinnor från Onkogiskt Centrum i Linköping och det vart riktigt trevligt faktiskt. Jag drack nästan ett halvt glas vitt vin! (jag hatar vin, men detta var riktigt gott). Jag ville inte bråka och be om öl. Till förrätt serverades nån rökt lax i fyra små kuber. Jag fick i mig en. jag bara kan inte med rå fisk, även om det är lax. Malcolm snek till sig de andra (liksom mitt glas rödvin som jag INTE fick i mig en klunk av ens) så de gick ju åt ändå. Sen kom huvudrätten och här höll jag på att smälla av. Tre biffbitar som inte var stekta mer än ca 1 mm på kanten och resten totalt blodigt. Eftersom jag insåg att jag ALDRIG hade fått i mig det och eftersom jag inte fick äta potatiskroketterna var jag faktiskt så fräck att jag bad om att få dom påstekta. Minst två vid bordet kollade längtande på min mat och sa att de ångrade att de inte gjort samma sak när de petade i sig sina röda biffar. Till efterrätt serverades rabarberglass och rabarbersufflé och här kunde jag faktiskt inte motstå. Dock är det ju så lite på en sån där efterrätt att det inte kan spela nån större roll tycker jag.

Doktorerna har roligt

Efter middagen blev det en öl i sofforna vid baren och jag är lite förvånad över hur trevligt man kan ha med ett gäng gubbar (förlåt Malcolm jag menar såklart inte dig ;)). Vid 22.30 ungefär var det bedtime och jag somnade som en stock.

Vaknade såklart 5.00 som vanligt och tog en morgonrepa runt hotellet. Det var inte alls trevligt väder så det blev en kort runda, men jag hann se att stället säkert är alldeles underbart mysigt sommartid. Frukosten var helt underbar. Jag tog yoghurt med bär och nötter och ägg. Var tvungen att ta en liten bit av det rykande färska brödet med en tjock skiva av nån urgod stark ost.

8.30 drog det igång med det nationella mötet och vi gick igenom lite siffror från registren jag rapporterar in i och sen lite om upplägget fortsättningsvis. Lunchen bestod av kycling och potatisgratäng, men jag hoppasde faktiskt över den och åt mig mätt på salladsbuffén där det fanns sparrispaj och halloumi bland annat.

Vägen hem gick ganska snabbt och vi kom i väg vid 14.30. På vägen hem la Malcolm upp planen för cystektomiregistret för våren. Han vill ha siffror till nästa möte och det innebär en del resor för mig innan sommaren. Gävle, Falun, Eskilstuna, Västerås, Karlstad... ja, förutsatt att alla vill ha min hjälp då. Kanske inte favoritdelen av mitt jobb, men ändå.

Jag är mycket nöjd med de här dagarna. Jag som sköterska lär mig ju saker jag aldrig fått lära mig annars och det är både trevligt och förmånligt att få träffa och bli bekant med landets och nu även nordens specialister i blåscancer. Så jag tackar ödmjukast för dessa dagar och framförallt tack till Malcolm som släpa med mig.