Otroligt skönt ute hörni. Om ni inte varit ute än tycker jag ni ska ger ut genast! Jag funderade länge på vad jag skulle ta på mig, men tillslut lyckades jag välja helt rätt och det vart en helt underbart urrask promenad bort till Hästhagen via Rosta på vägen dit och Örnsro på vägen hem. Jag är på toppenhumör och det blev inte sämre av den härliga promenaden.
Jag hade två möten på vägen (naturligtvis var det fler, men som jag ska berätta om). Ni vet hur det är när man möter nån och hjärnan inte riktigt hinner registrera vem det är? Jag stegade förbi min gamla klasskamrat och en av mina bästa vänner under högstadiet Mikael Sundelin på min vända. Jag tyckte på avstånd redan att jag kände igen honom och när vi gick förbi tittade han på mig som om han inte visste om han skulle hälsa eller inte, men när inte jag gjorde det gjorde han det inte heller. Förvirrade jag kunde inte komma på vem det var och om jag kände personen i fråga eller om det bara var nån jag sett förut så jag hälsade inte för att inte verka dum. Efter ca 50 meter kom jag på vem det var och då ångra jag ju såklart att jag inte hälsat. Tilläggas ska väl att trots att vi är vänner på Facebook har jag inte sett Micke sedan högstadiet typ så att man inte känner igen varandra bums är väl inte så konstigt. Dessutom hade han ju mössa på sig. Jag har i alla fall ursäktat mig på Facebook nu att jag inte hälsade.
Sen mötte jag Birgitta i Örnsro... min gamla chef. Birgitta gick i pension för 3 år sedan, men hon är på jobbet nån dag varannan vecka eftersom hon fortfarande håller på med en del prostatacancerforskning. Birgitta ser helt fantastisk ut för att vara 68 år. Tänk att tiden bara står helt still för vissa när det kommer till att åldras.
Resten av min promenad funderade jag på hur otroligt mycket mitt jobb ändrats sedan Birgitta var chef. Hon var chef i typ 30 år och kunde allt utan och innan. ALLA gick till Birgitta om det var nåt för hon kunde alltid svara, vad det än gällde. Hon styrde mottagningen enligt den gamla skolan. Förändringar var inte hennes ideal och det mesta var statiskt... för att det fingerade. Birgittas största styrka enligt mig var att hon alltid höll oss främst. Hon stod alltid på våran sida mot ledningen och släppte in oss i allt och frågade om våran åsikt. Så är det inte riktigt idag.
Idag är chefen för sig och vi för sig. Vi får inte veta vad som ska hända fören beslutet redan är taget och har inte alls lika mycket att säga till om. När Birgitta slutade släpptes också tyglarna om mottagningen och det är inte mycket som är sig likt om man jämför. Mycket är bättre tycker jag. vi är mer up to date med det mesta och det är faktiskt betydligt mycket roligare att jobba där ibland. Men ibland saknar jag faktiskt den där riktiga old school som Birgitta var.
Jaja, nu ligger tvätten i maskinen och jag ska ge mig på lite matlagning igen. Jag köpte köttfärs häromdagen som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med, men det blir till att laga till nånting av den och frysa in i lådor. Till lunch blire nån form av kyckling och till kvällen lövbiff med bearnaise och stekta champinjoner. Mums.
No comments:
Post a Comment