Gastric Bypass på tapeten

På torsdag kommer man diskutera fetmaoperationerna i Kalla Fakta. Solskenshistorierna är många, men det är även historierna om de som inte mår så bra efter sin operation. Tarmvred och dumping är de vanligaste biverkningarna och ingen av dom är speciellt trevliga historier. Tarmvred är precis vad det låter, tarmarna vrider sig och det blir stopp, medan dumping är att magsäcken tömmer sig alltför hastigt, varvid tunntarmen överbelastas. Detta orsakar besvär med fyllnadskänsla, illamående, uppkastningar, hjärtklappning och svaghetskänsla.

Gastic Bypassblir vanligare och vanligare. Ett riktvärde för en gastrisk bypass-operation är att man ska ha ett BMI på 40 eller högre men vid överviktsrelaterade sjukdomar kan man rekommendera operationen redan vid ett BMI på 35. Patienten ska ha försökt att gå ner i vikt genom konventionella metoder tidigare men misslyckats.


Det vanliga i dag är att man opererar med titthålsteknik. En liten ficka i övre delen av magsäcken sys av till en storlek av cirka 1-1½ dl. Därefter kapas tunntarmen av och sys fast vid den nya magsäcksfickan. Tolvfingertarmen sys sedan fast cirka 1-1½ meter ned efter tunntarmen. Operationen tar 1-3 timmar att genomföra.

Frågan man ställer sig nu är väl om det finns någon medicinsk och såklart även ekonomisk vinst i att utföra operationen i så stor skala och antagligen större inom ett par år, som man gör idag. Och hur mår egentligen patienterna efteråt och hur väl lyckas de hålla vikten när de väl gått ner?

Jag jobbar på ett sjukhus där en av de största förespråkande kirurgerna. Han påstår det vara otroligt kostnadseffektivt och han har säkert rätt. Kostnaden för att behandla följdsjukdomarna av fetma är enorma och det är klart billigare att lösa ett problem som löser alla istället för att lösa alla problem för sig. Men då pratar vi om de som opererar sig av rent medicinska själ, dvs de som har påverkan på hjärta och kärl. Jag har inga som helst åsikter som säger att dessa personer inte ska operera sig.

Men om vi går till resten. De som opererar sig i vad man kanske kan kalla förebyggande syfte och som ännu inte fått några följdsjukdomar. Ska de verkligen kunna lägga sig under kniven så lätt? Nja, jag vet inte om jag tycker det. Om vi återgår till vad som står i kriterierna för att få en operation: Patienten ska ha försökt att gå ner i vikt genom konventionella metoder tidigare men misslyckats. Här saknas en klassificering för vad konventionella metoder egentligen innebär. När man hör dessa personer berätta om sina metoder handlar det ofta om måltidsersättningar, viktväktarna, Atkins, stenålderskost och liknande. Alla lovar snabb viktnedgång. Men för att nå dit ska du äta minimalt vara konstant trött och orkeslös. Du går ner i vikt utan att röra dig, men du lägger också på dig vikten igen, och ofta mer ändå så fort du börjar äta normalt. Man blir såklart livrädd efter att ha varit hos doktorn och hört att värdena är på bottennivå och man måste gå ner i vikt, men så fort man kliver ut från doktorns rum står man ensam och vet inte hur man ska göra. Dieterna blir den snabba lösningen.

En Gastric Bypass kostar ca 100.000 kronor. Hur skulle det vara om man tog de där 100.000 kronorna och fördelade dom på en psykolog och en personlig tränare. Satsa krutet på en eller flera stödpersoner som hjälper en att bygga upp ett program som passar och som faktiskt funkar i det långa loppet. Som hjälper till att hitta alternativ som de slitna knäna klarar av och en kost som är på pricken planerat utan utrymme för misslyckande.

Vissa har såklart provat detta med, men jag VET att det är en stor del av de som opereras som inte gjort det.

De allra flesta med ätstörningar äter (eller inte äter) av någon specifik anledning. Många kanske inte vet varför, men de allra flesta har nog en ganska bra aning. Den anledningen kommer inte försvinna för att man genomgår en operation. När lyckoruset över att man gått ner 20 kilo försvinner och man ätit upp magsäcken till den volym den ska klara efter operationen är det lätt att återgå till de gamla vanorna. Sakta men säkert börjar man lägga på sig kilon och innan man vet ordet av så är man tillbaka på ruta ett. Jag har sett det hända flera gånger och den lilla procentsats som man skriver i statistiken låter låg... eller så har jag väl bara råkat se många av dom. Men se är det också så att man inte vet ännu hur dessa personer kommer klara sig i längden. Man har helt enkelt inte tagit sig igenom så många år så man vet sen man började med operationen.

Man kan heller inte bortse från att biverkningarna som jag nämner ovan faktiskt finns och många fler med det.

Jag menar inte alls att vara superkritisk. Jag är i mångt och mycket för operationen och jag tror många blir hjälpta. Jag är däremot emot att det verkar som om det blir mer och mer en Quick Fix och att man ser det som ett bättre alternativ än att ta tag i sina verkliga problem.