Fick betala själv

Fallet Jennifer
Jennifer och hennes familj talar ut i tidningen om hur de är besvikna att de fick betala operationen själva som botade hennes smärta efter en skada. Anledningen att landstinget inte ville betala var att operationen inte utförs i Sverige och att det inte finns tillräckligt mycket forskning bakom som stärker dess effekt. För Jennifer och hennes familj blev det svindyrt och de fick belåna huset för att kunna betala.

Krav på högkvalificerad vård
Ok... nu ska jag spy ur mig. Hur kommer det sig att vi svenskar är så jäkla otacksamma för den vård vi faktiskt får. Var annanstans får man så mycket för så lite? Alla får faktiskt hjälp här och till samma pris oavsett vad det gäller. Ett krav är dock att vården ska vara vetenskapligt grundad och medicinskt indikerad. Det är såklart tragiskt i Jennifers fall att man inte hade medel att hjälpa henne mot hennes kroniska smärta här, men ibland är det så. Man kan inte göra mer än försöka.

Att det fanns en operation som faktiskt hjälpte Jennifer är ju toppen. Jag förstår hennes frustration att leva med en smärta som faktiskt går att bota, men inte få medel att göra det. Hon fick en chans till ett nytt liv, med Triggerpunksmetoden. Nu kom det sig så att denna operation inte utförs av de läkare som ingår i den svenska sjukvården av den simpla anledningen att den inte har tillräckligt mycket som talar för att den har tillfredsställande effekt. Dessutom krävs det av en kirurg att han/hon har träning i de ingrepp som ska utföras. Vem skulle vilja få nacken uppskuren av någon som aldrig gjort det tidigare eller vet riktigt vad den gör? Inte jag i alla fall.

I frågan om ifall landstinget ska betala, är det inte så simpelt som de får det att låta. Landstingen kan inte heller skicka folk till andra länder så fort det inte görs här. Dels handlar det ju inte bara om ett fall. Det finns fler än Jennifer som vill åka. Och dels vore det etiskt helt åt helvete att skicka någon till ett annat land för en operation vi inte godkänt här för den inte anses bevisat säker. Vem ska avgöra vilka operationer man ska göra detta för? Hur kan man inte förstå det?

Börjar till våren
En annan anledning att Jennifer och hennes familj är upprörda är att nio patienter i Skåne fått samma operation gjord... inom landstinget ramar och gratis. Orättvist? Inte alls. För att få en behandling godkänd måste den provas. Dessa nio är försökspersoner. Har operationen bra effekt kommer man med största sannolikhet börja utföra den på fler sjukhus, men sånt tar tid. Och vi ska vara tacksamma för att det tar tid. Att saker inte godkänns allt för lätt. Det skulle ha förödande konsekvenser. Det är inte bara kortsiktig förbättring som räknas. Vad händer flera år senare? Har vi resurser? Har vi kirurger? Har vi alls möjlighet? Jag tror alla i längden ska vara glada att saker genomgår de processer det gör innan det bli godkänt. Vi har trots allt en världsledande specialistvård i Sverige och den ska vi ta vara på och vara stolta över. Metoden som Jennifer genomgick kommer tack vare studier i Lund för 1,35 miljoner från Socialstyrelsen, förhoppningsvis börja användas i vår.

Otacksamheten i Sverige
Till en helt annan sak, men ändå samma. Jag har skrivit tidigare vad jag tycker om den otacksamhet som finns till vården i Sverige. Vi förväntar oss att det ska flyta på och att allt ska fixas åt oss. Vi har senaste tiden kämpat med de nya reglerna gällande sjukresor till och från vården. Alla patienter antar att de ska få en resa med sjukbil hem från sjukhuset, trots att de lämnar i samma skick eller bättre än när de kom. Man har tidigare varit väldigt generös med dessa resor, men nu stramas reglerna åt. Det är självklart för att det kostar landstinget en massa pengar. En massa penagr som istället kan gå till annat. Som patient tycks man glömma att man faktiskt alltid har gratis kommunikation med kollektivtrafiken till och från sjukhuset samt gratis anslutning med taxi om man har långt till hållplatsen. Bara det är ju generöst. För vem säger att det är självklart att vården ska betala för din resa alls? Det är ju faktiskt patienten som är sjuk och det borde även vara i dennes intresse att ta sig till stället och folket som ska hjälpa.

En annan del i de nya reglerna är att sjukresan måste vara beviljad innan med antingen godkänt färdtjänst eller ett intyg från läkaren. Då ringer de oss. En gammal sjuk man exempelvis som ska komma på ett besök. Mannen anser sig för sjuk för att åka kollektivt och ringer för ett intyg. När vi inte kan ge det blir denne upprörd. Men hur ska läkaren, som aldrig sett personen fråga kunna avgöra om denne behöver en sjukbil? Omöjligt. När vi ber dem vända sig till sin inremittent blir det sura miner. Eftersom vi kallat honom ska vi väl se till att han kommer dit. Det är som i alla andra fall de som verkligen är för sjuka som blir lidande här, som alltid. Men när folk som bara tycker att det är besvärligt med kollektivtrafiken och hellre åker taxi utnyttjar systemet blir det tillslut såhär. Om bara alla kunde se the big picture och inte bara sig själv skulle så mycket underlättas. För att ta det till det extrema... pengarna som betalas för din sjukresa är pengar som skulle kunna satsas på en bättre vård för cancersjuka.

Nä, vi borde överlag vara mer tacksamma för hur bra vi ändå har det med vår sjukvård här i Sverige... åtminstone specialist vården. I primärvården finns ju en del att jobba med men jag har fullt förtroende för att det kommer bli bra där med nångång framöver. Det måste det!

Oj, så långt det blev p.g.a stackars Jennifer och hennes dyra operation. Det var inte alls meningen, men när nån klankar ner på det otroliga jobb jag ser folk runt om mig göra varje dag, blir jag upprörd. Artiklar som denna får det att se ut som om det vore av ren ondska detta hände, men det finns en anledning som inte alls är så jäkla dum.