Sverige tyar inte mer

Minut för minut blir vi uppdaterade om vädrets framfar och förstörelse. Vad kommer hända härnäst?

Att utmana ödet?
Jag har bokat tågbiljetter idag. Var det dumt mån tro? Resan går söderut till Bäjb och är planerad tills på fredag. Hinner SJ fixa allt tills dess? och kommer det mer skitväder som förstör allt igen?

Frågorna är många, men SJ ger inga svar.

– Vår ambition är att så fort spåren är farbara att successivt öka spårtrafiken. Men vi har ett stort efterarbete att göra och det kan ta ett tag.

Det var ju ett icke-svar. Ett förhalande. Nu skyller de på regeringen... och det är klart... det är lätt att skylla ifrån sig. Eftersom järnvägsnätet inte har underhållits eller byggts ut blir det lätt överbelastat. Någon kontakt med infrastrukturminister Åsa Torstensson har SJs vd Jan Forsberg inte haft sen förra året och han och det försöker Jan alltså lägga på regeringens bord, men Jan, kunde du inte ringt upp henne? Telefonledningen funkar åt bägge hållen! (du vet tänk: burk-snöre-burk). Jag menar inte alls att regeringen är oskyldiga, men nu är det SJ som fått ansvaret att se till att det funkar med det de har och de har skött det otroligt dåligt ur alla hänseenden.

Vad är problemet då?

Orsaker till kaoset – enligt SJ:s vd:

• Växlar fryser och kontakt- och signalsystem fungerar sämre.

• Snöröjningskapaciteten för bangårdar räcker inte till vid de stora snömängder som fallit i år.

• Banverket har inte samma resurser för att rensa järnvägslinjerna från snö som tidigare.

• Ismassorna förstör teknisk utrustning under tågen.

• Snömassorna i skogen har gjort att många vilda djur söker sig till spåren. Närmare 100 älgar har körts på sedan december.

SJ:s åtgärder på lång sikt:

• 20 nya tåg har beställts, de kommer om cirka ett år.

• Verkstäderna ska utökas så att de kan ta emot fler fordon.

• Tågens underreden ska behandlas så att de blir mindre känsliga för isbildning.

Jag vet inte, men jag tycker inte att åtgärderna direkt motsvarar problemen. Vad sägs om att lösa problemen med de tåg vi har innan vi tar in fler som ändå inte får plats på i det redan överfulla tågnätet. Och det blir till att ta hand om personalen med. SJ-anställda går på knäna och blir sjukskrivna av utbrändhet. Det blir en dyr nota det med.

Thermawing
Men det finns hopp! Forskare vid Luleå tekniska universitet håller just nu på att dra i gång ett projekt, där man ska studera om det går att montera den här typen av värmeslingor under lok och vagnar. Det låter väl som en utmärkt idé!

Mer trubbel
Men det är faktiskt inte bara SJ som har problem med det fruktansvärda vädret. I Örebro har inte snön legat så tjock på 44 år! Tak rasar, djur fryser ihjäl, människor blir spetsade av istappar, tunnelbanetrafiken står still, folk kan inte ta sig till jobbet och förlorar lön o.s.v. Flera butiker i Örebro har evakuerats under dagen. Själv gick jag i dag rakt in i en avspärrning mitt inne på sjukhuset. Mitt framför en korridor mellan två hus satt röd- och vitrandig tejp i ett kors framför öppningen och en bit framför en igenbommad järndörr jag inte ens visste fanns där. Jag fick snällt gå ner de fyra trapporna jag gått upp och ta mig ner under jorden för att sedan åka upp åtta trappor på andra sidan. Via intranätet kunde jag senare läsa mig till att korridoren var stängs p.g.a heavy load av snö på taket. Skrämmande... inte ens på sjukhuset går man alltså säker.

Och vad säger stadsministern
Fredrik Reinfledt är besviken på? vårt land och hur kasst rustade vi är för vintern. Ja, man kan ju inte annat än hålla med. Vi bor ju fasen rakt över gäret från Arktis och borde väl vara lite mer beredda på att det kan snö och bli kallt. Det är ju inte första gången heller.

Låt det ta slut
Man börjar ju tvivla på att det finns nåt ljus i slutet av tunneln. Redan i morgon väntas mer snöfall och extremare kyla. Som om inte detta vore nog. Dagen har här i Örebro bjudit på ett konstant lätt snöfall och 29 minusgrader. Jag orkar snart inte mer. I morse vill jag skrika rakt ut av smärta när kylan piskade på den springa av ansiktet som jag inte riktigt lyckats täcka. Under dagen har koftan kastats av i samma sekund jag gått in med patienten på rummet och i panik åkt på igen så fort jag kommit ut. Och här hemma... ja, här sitter jag och huttrar i 17 garder. Ingenstans är man fri att slappna av. Kommer vi nånsin se våren? Är värmen ett minne blott? Jag börjar tro det.