Ett försök att förstå psykiskt sjukdom

Jag förstår inte psykisk sjukdom. Det har jag aldrig gjort. Det är inte det att jag inte tror det existerar eller att de fejkar, men jag begriper det bara inte. Hur kan det bli så fel på substanserna i hjärnan att det orsakar sån tumult hos personer. Man kan tro att jag, som läst medicin och jobbar med sjukdom varje dag skulle ha lite koll, men det går bara inte in.

Jag gjorde en av mina praktiker i termin 6 på sjuksköterskeprogrammet på Karlahusets psykosvård här i Örebro. Det var 4 veckor av rädsla för livet och jag hyser stor beundran för de människor som jobbar där. Att de orkar. I korridorerna på psykosvården går man nära väggen med ryggen snett vinklad inåt. Man undviker hörn och man arbetar inlåst på kontoren. På sig har man ett överfallslarm som man ska trycka på om man känner sig hotad.

Jag kände mig hotad hela tiden. Vissa av de intagna var bara tragiska, andra våldsamma. Jag minns hur skräckslagen jag var vid medicindelning på morgonen när man skulle gå in i patienternas rum och inte visste vilket humör de var på. Personalen påminde varje gång vi öppnade en dörr att man aldrig vänder sig om när man går ut. Man backar ut.

Under denna praktiken läste jag enormt mycket böcker i ämnet psykisk sjukdom eftersom jag ville förstå. Jag läste även många böcker om behandling. Det mest framgångsrika verkade vara KBT, Kognitiv Beteendeterapi. Det innebär att man ska lära de intagna nya vanor. Här krävs tålamod. Jag upptäckte snabbt att jag inte hade det. Det är inte som med barn eller med mina patienter att de lär sig efter några gånger. Man såg ingen förbättring, men personalen hade det största tålamod jag nånsin upplevt. En patient exempelvis var storrökare och då menaar jag STORrökare. Han rökte konstant. Han skulle lära sig att han bara fick röka på vissa klockslag, en gång i halvtimmen. Men han knackade på dörren dygnet runt för att få en cigarett och en tändare. Efter mina 4 veckor där hade han gått ner från att knacka 20 gånger mellan varje cigarett till att bara knacka 19 gånger. Stora framsteg enligt dom. Själv höll jag på att utveckla en egen psykisk diagnos av hans knackande.

Sen är det de här med psykologisk behandling... samtal. Mumbojumbo kallar jag det. Om nu psykisk sjukdom beror på obalans i hormonnivåer i hjärnan, kan jag inte för mitt liv förstå hur exempelvis psykoanalys skulle kunna hjälpa. Hur ska ett samtal med en person kunna återställa balansen i hjärnan. På Karlahuset fanns psykologer från alla skolor och jag besökte allihopa för att få nån slags klarhet i vad de sysslade med egentligen. Jag vart inte ett dugg klokare, utan gick hem varje dag med ett konstant snurrande och surrande i huvudet. Min slutsats är att samtalen är mer till nackdel för patienternas sinnesfrid än nåt annat.

Neuroleptika betyder "greppa tag om psyket" och verkar vara the way to go för dessa patienter... men det hjälper bara tillfälligt och frågan är om inte biverkningarna får dem att må lika dåligt som sjukdomen. Skillnaden är i utåtagerande. Patienten lider fortfarande, men gör det inåt och lämnar omvärlden ifred. Ett konstant helvete fast i olika former.

Nu är det väl främst inte de psykotiskt sjuka jag inte förstår mig på. Det är ganska tydligt att de är sjuka "på riktigt" och inte själva kan styra över sina liv. Det är de där vaga diagnoserna och symptomen som depression, självdestruktivitet, ångest, tvångstankar. De där som varenda tonåring tar till om de känner sig lite lessna. För några år sen åt ju var och varannan tonåring Cipramil och andra antidepressiva de kunde komma över.

I mitt jobb handlar mycket om att vara empatisk (ej att förväxla med sympatisk). Jag är bra på det... riktigt bra till och med om jag får säga det själv. Kanske är det en del av en roll jag går in i, för jag finner mig inte alls vara lika bra på det privat. Och gäller det psykisk sjukdom kliver jag rakt över strecket till att bli oempatisk. Problemet med min oförmåga att förstå är att jag istället blir förbannad. Jag blir vansinnig på folk som Berny Pålsson som skär sig i armarna och låser in sig i självdestruktiva tankar och inte fattar. Alla min försök att vara rationell och empatisk försvinner.

Jag tog vägen förbi bokhandlen på vägen hem från jobbet och såg Bernys böcker stå rakt fram i hyllan (de två ni ser på bilderna). Ok, jag ger det en chans. Jag ska försöka mig på att ta mig in i huvudet på en väldigt psykiskt ej välmående människas huvud... och försöka ha ett öppet sinne.

Jag har hittills läst två kapitel och jag är redan förbannad... men jag ger inte upp ännu. Jag antar... nä, jag är säker, att jag kommer återkomma till detta ämnet.