Ofrivilliga pappor

Pelle berättar sin historia om hur han blev pappa utan att få möjlighet att delta i beslutet. Det visade sig sen att Pelle inte var pappa till barnet, men verkar agerat pappa ändå och det är ju mycket heder till honom.

Ett stort Tony Erwing MEN... vad artikeln handlar om är ju ifall det är rätt eller fel att mamman är den som tar det slutgiltiga beslutet i att behålla ett barn. Min åsikt... rätt. Det är bägges ansvar att skydda sig om man inte vill ha barn. I Pelles fall låter det som om han trodde han gjorde det, och det var såklart otroligt fel av denna kvinna att lura honom, men i slutändan kunde han varit helt säker genom att sätta på gummit. Det handlar om eget ansvar. Risken finns alltid där och chansar man måste man vara beredd att ta konsekvensen av det.

Det finns ingenting jämlikt med graviditet eller barnafödande, så varför skulle det göra det med beslutet att föda barn? Det krävs två för att göra barnet (naturligt då), men sen får kvinnan sköta resten i 9 månader oavsett om mannen finns där eller ej. Kanske är det enklare att ta ställning till om kvinnan har rätt att göra abort mot mannens vilja. Här kan man skylla allt på att den fysiologiska graviditeten är kvinnans. Det finns heller ingen garanti från mannens sida att han tar barnet efteråt om det nu skulle vara uppgörelsen. Kvinnan är så att säga stuck with it.

Men visst är det fruktansvärt att beslutet inte kan vara bådas, men hur skulle det vara möjligt om åsikterna går isär? Det mannen kan göra om han absolut inte vill ha barnet är att frånsäga sig ansvaret. Rent formellt går det inte att avsäga sig faderskap och tur är väl det för vad gäller den ekonomiska biten är det bara att bita i det sura äpplet. Det är bara att snällt betala och ånmgra att man inte tänkte steget längre när man rullade runt i sänghalmen.

Jag skulle också vilja tillägga att det inte krävs två föräldrar för att ett barn ska få ett bra liv. Kärnfamiljen finns ju knappt längre ändå. Oavsett om ett barn växer upp med sin ensamma mor eller ensamma far är jag övertygad om att livet kan bli minst lika bra som det hos ett barn som har bägge. Kanske till och med bättre, med tanke på att 50% av alla gifta par skiljer sig och därmed antagligen inte har det så bra tillsammans. Vad gäller manliga och kvinnliga förebilder kan man lösa denna bit ändå.

Artikeln handlar också om det stöd, eller snarare bristen på stöd som erbjuds för pappor. Här finns klara brister. Och här borde det vara mer jämlikt. Pappan riskerar inte få hormonella störningar och behöva stöd i denna typ av depressioner, men det hormonella är inte allt i att bli förälder. Och kanske är stödet just det viktigaste i denna fråga. Om stödet fanns kanske fler skulle känna sig ok med att bli pappa, trots att viljan inte fanns där från början.

Jag tror nog dock att flertalet av de 4% som inte ville bli fäder i socionomen Göran Lindéns studie från 1990, ändrade åsikt när barnet sen kom till världen, liksom Pelle gjorde.