Jag har alltid varit emot individuella fadderbarn. Jag minns när detta var väldigt hypat... kan det varit sådär 10 år sen... kanske ännu längre sen? Alla hade en bild på en liten svart eller asiatisk flicka eller pojke på kylen. Till just denna lilla flicka eller pojke skänktes pengar som säkrade skolgång och mat. Grannflickorna och grannpojkarna, med exakt samma förutsättningar, svalt. Detta gör flickan/pojken som får pengar, och dennes familj till överklass och resten till total underklass. Fruktansvärt. En får allt (för det kan ju betyda allt när man inte har nåt) och resten ingenting. Allt för att en familj i ett rikt land ska få ett kort då och då att sätta på kylskåpet.
Skandinaviska barnmissionen har slopat individuella barn. Istället fördelas pengar till så många man kan. Det är ju så det ska vara.
Jag ska passa på att rannsaka mig själv. Jag skänker inga pengar till några fattiga barn, så jag försöker inte höja mig själv till skyarna på något sätt. Jag kan känna skuld till detta när man ser hur de har det. Och jag måste gång på gång påminna mig själv om att jag faktiskt gör ganska mycket för att hjälpa människor ändå. Problemet med att donera pengar är att jag inte vet till vad. Hur ska man kunna välja?... speciellt efter allt skriveri om Röda Korset, som ju i alla fall jag alltid trott varit en trovärdig och välfungerande organisation. Jag vill se nåt bevis för att det går till nånting bra och inte till en direktörslön. Jag hoppas dock nån dag kunna göra mer. Jag önskar jag nån dag kunde få åka ut med t.ex Läkare utan gränser och göra gott. Tyvärr är jag en obotlig mes och betvivlar att det nånsin kommer hända. Man kan ju dock hoppas att min mesighet går över och fram tills dess fortsätter jag dra mitt strå till stcaken vad gäller cancervården istället.
No comments:
Post a Comment