Jag har varit ovanligt mild mot SJ denna helg. Kanske för att jag själv inte är drabbad, men jag får en otrolig medkänsla för de människor som blivit drabbade denna stormiga helg. Att tågen eller rälsarna inte funkar som de ska är en sak, men det stora problemet med SJ och som gör det så svårt att vara förstående när förseningar och dylikt trubbel inträffar är deras totalt oförmåga till service och kundvänlighet.
Ta nu som exempel historian om Frida som tidningen berättar om idag. I tio timmar satt hon instängd på ett tåg. Man får inte kliva av, man får ingen mat och inget vatten och främst, man får inga besked.
– Det är klart att det är en fruktansvärd situation att bli fast på ett tåg under så många timmar. Vi har arbetat med spåren och växlarna dygnet runt. Men det här är ett verkligt snöoväder och när det är så här mycket snö så mäktar vi inte med, säger Bodil Sonesson på Banverkets presstjänst. Banverket kan inte göra annat än beklaga situationen.
Jo, det kan ni! Ni kan göra otroligt mycket mer. Några tips till SJ:
- Först och allra främst se alltid till att ha vatten på tåget. Att åtminstone kunna erbjuda vatten kan inte vara så svårt. Ladda upp med vatten och se till att ha en vattenkokare som kan värma det om elen försvinner.
- Se till att ha tillräckligt med mackor och dylikt för att kunna ge föda till utsvultna passagerare. Tio timmar är lång tid.
- Ha alltid en backup plan. Det är inte första gången ett tåg blir fast i oväder och absolut inte första gången ett tåg blir stående. Evakueringsplan vore inte så tokigt heller.
- Om det är möjligt... låt folk få kliva av en stund och få lite frisk luft.
- Filtar. Om elen går blir det iskallt på rekordtid.
- Informera, informera, informera. Visst är det skit att höra att man kan bli sittande i tio timmar, men att inte veta något är värre. Och berätta vad man gör för att lösa problemet. När man sitter där känns det som om ingenting händer.
Det var väl för ganska exakt ett år sedan när jag skulle upp till Falun lasarett och läsa journaler. Strax utanför Kopparberg stannade tåget med ett ryck. Allt blev mörkt och tåget var helt stendött. Bara träd så långt ögat kunde se... träd och snö. Vi var mitt i skogen, snön låg tät och jag tror banne mig det var förra årets kallaste dag på cirka 20 minusgrader.
Lokchaffisen och resterande ca 2-3 personal rusade fram och tillbaka och grävde i elskåp med ficklampor. Hela tiden informerade de oss tack och lov, trots att allt de sa var att de inte hade en aning om vad som hänt, men att vi inte hade någon elektricitet. Man såg hur de kämpade och lokföraren gjorde ideliga försök att prata med kontaktcentralen på sin specialaretelefon, för mobilerna hade ingen eller ytterst lite täckning. Det blev iskallt superfort. Alla satt vi och huttarde och var blå om läppar och händer. Serveringstjejen delade ut det lilla varma vattnet och kaffet hon hade. Det blev ca en halv pappermugg var. Till sist vart det så illa att vi alla fick kura ihop oss i en vagn och sitta nästan på varandra för att försöka hålla kvar lite värme. Tåget stod högt uppe på en banvall och lokföraren fick hänga sig ut och klättra in fram och tillbaka medan han försökte lista ut vad som var fel. Han var nog den enda som inte frös, för gud så han kämpade.
Efter ca 2 timmar kom beskedet att vi skulle evakuera tåget. Vi skulle få pölsa i snön till närmsta väg och där skulle vi bli upphämtade. Jag kollade runt omkring mig och insåg att detta inte skulle bli lätt. Jag var omringad av äldre människor. Bredvid mig satt en kraftigt överviktig man och i sätet tvärsöver en halt man med käpp. Hur skulle alla dessa människor komma ner och ut ur tåget och dessutom pölsa i, gud vet hur många kilometer, till närmsta väg. Jisses!
Inom kort kom lugnande besked. Ett lok skulle istället komma och hämta upp oss och bogsera oss in till närmsta station och efter ytterligare några timmar var vi rullandes igen. Jag kom fram till Falun och lasarettet, men hann bara läsa ett fåtal journaler innan det var dax att vändra hem igen. Jag skickade in mina biljetter till SJs retidsgaranti, men har inte sett röken av de pengarna.
Ja, det var en fruktansvärd upplevelse och jag trodde faktiskt på fullaste allvar att vi skulle frysa ihjäl där ute i skogen. Jag försökte sms:a med mamma och Bäjb hela tiden, men det var inte många sms som gick iväg. Paniken var enorm... skulle jag sitta här och frysa ihjäl utan att ens kunna säga hej då till dem. Låter patetiskt så här i efterhand, men det var så fruktansvärt då. Situationen hanterades utomordentligt av TiB-personalen på tåget, men det kändes faktiskt lite som om SJ på andra sidan telefonen lika gärna kunde låtit oss sitta där, för det ska inte behöva ta så lång tid att ordna situationen... eller åtminstone ge besked till tågpersonalen om vad man gör för att fixa.
Nä, SJ måste skärpa sig och sluta skylla ifrån sig på väder och övrigt. Oavsett vilken situation kan de inte skylla sin bristfälliga kundservice eller sitt urusla bemötande på den, utan bara på sig själva.
Vi avslutar med en rolig rubrik från Expressen: "Risken att köra fast är livsfarlig". Några minuter senare är rubriken ändrad till: "Livsfarligt att föra fast i det här vädret" Haha, lite rörigt på redaktionen idag?
No comments:
Post a Comment