Ur det politiska akkvatiet: Slutspurt

Mindre än en vecka kvar nu då. Jag är riktigt jäkla trött på allt detta tjat om valet nu. Vart man än vänder sig ser man kampanjskyltar, på TV är det val, i tidningarna är det val och i fikarummet pratas det om val. SPY! Debatt efter debatt och inte ett dugg klokare blir man. Debatterna känns mer som en tävling i debattskicklighet än att man faktiskt ska få fler svar på vad som kommer hända om man röstar si eller så?

Jag har faktiskt inte röstat ännu, trots att jag sagt att jag ska göra det ända sedan det blev möjligt. Jag har faktiskt inte ens bestämt mig än för på vilka jag ska lägga min röst. Nu pratas det mycket om taktikröstning och man menar att man kan taktikrösta på tre sätt:

1. För att rädda ett parti.

2. För att spärra ut ett parti.

3. För att välja block.

Jag antar jag kommer gå på alternativ 3, men jag har som sagt inte bestämt mig än och jag antar det kommer sluta med att jag går ner och dra en röstsedel av de jag funderar mellan, för jag är ju kass på att bestämma mig.

Aftonbladet listar också fyra olika scenarion om vad som kan hända om inget av blocken får egen majoritet. Men, hörni vad är chansen att detta händer? Är det om de blir exakt lika? 50/50 mellan blocken? Och vad händer då... får de deala i efterhand. Varför kan de inte förklara istället för att skriva en uppsjö artiklar runt omkring?

Undrar hur man mår som partiledare för de ledande partierna så här innan valet. Eurofori? Nervositet? Utmattning? Är det himmel eller helvete, eller kanske en blandning av bägge? Jag skulle tro att Fredrik känner sig ganska lugn och Mona ganska uppgiven. Jag kan inte fatta hur man kan vilja bli partiledare alls faktiskt. Tänk, vilken press. Vad de än känner tror jag bägge kommer känna sig ganska glada när detta är över... den ena mer än den andra då såklart.

Ja, jag längtar i alla fall tills detta är över.