Emma och pojkarna hämtade upp mig vid 12.30 efter de stoppat i sig lunch. Själv tänkte jag vänta tills jag kom hem igen... vi skulle ju inte gå så långt så jag borde vara hemma snart igen.... FEL!
Det var inte alls så lätt som vägbeskrivningen lät utskilja och vi körde lite fel innan vi hittade dit. Det var ganska många bilar där och vi började vandringen på en grusväg i ca 1 km innan vi kom fram till det första vägskälen.
Vi valde Trolldalen först. 400 meter låter inte långt, men jag är faktiskt ganska övertygad om att den skylten är felaktig för vi gick ganska långt innan vi var framme. Det var halt, brant och lerigt dessutom, men miljön var ju helt ljuvlig.
Linus och Rasmus hade gummistövlar och det var nog smart, men det gör det ju inte mindre halt. Det brydde ju dock inte dom sig om. Mina Gortexskor var nog tyvärr ännu halare och jag fick kämpa bra för att hålla mig på fötter.
Rasmus hade polisutstyrlsen på och bägge hade varsin walkietalkie så de kunde hålla kontakt bättre (trots att de inte var mer än några meter ifrån varandra).
Väl framme i Trolldalen var det dax för fika bestående av varm choklad, riskakor och Rasmus hemma bak bestående av chokladdränkta cornflakes som var asmumsiga.
Efter Trolldalen var avklarad och vi var tillbaka på vägen igen tog vi andra hållet mot Vargkitteln. Tanken var att vi skulle gå dit och sen vända hem samma väg igen för att inte gå för långt, men...
Naturen var som sagt helt underbar. Ovan ser ni bilder från vägen dit och under är Trolldalen, Vargkitteln och nåt mer gryt vi passerade.
Jag är så otroligt imponerad av killarna som orkade med den långa och bergiga vandringen och de gjorde det utan några olyckor. Emma dock dratta på arslet och skrapa upp ena knät, rakt ner på en stor sten vid ett ganska brant stup. Tur det inte gick värre. Hon råkade dra med sig Rasmus i fallet, men han landade mjukt ovanpå henne.
Vi skulle som sagt gått samma väg tillbaka, men den var så otroligt snårig att vi fortsatte istället på Rundslingan som skulle vara 3 km. Mitt vid stigen på vägen tillbaka ropade Rasmus plötsligt orm och där på toppen på ett litet träd satt/låg två sammanslingrade ormar och balanserade! Man kan ju verkligen fråga sig varför de lagt sig just där.
3 km i denna terräng kändes som minst det dubbla och att killarna orkade är som sagt helt otroligt. Jag var helt färdig och jag hade ju heller inte ätit nåt så jag kände hur blodsockret låg på noll. Inte fören vid grusvägen tillbaka (som ju var ytterligare 1 km) började grabbarna tröttna på riktigt och det sas inte många ord på vägen hem. Linus somnade direkt och Rasmus satt med håliga ögon och tittade ut genom fönstret. Klockan var 16.30.
När vi rullade in mot stan kom ösregnet som vi klarat oss ifrån under hela vårat äventyr. Jag var spyfärdig så trött var jag, men eftersom jag visste att jag aldrig skulle komma iväg med mammas bil om jag satte mig, drog jag iväg på en gång. Sen fick jag vandra hem i ösregnet, trött och med värkande muskler. Och jäklar vad sliten jag känner mig nu. Den matshopping och de matlådor jag tänkt bygga få helt enkelt stryka på foten. Nu ska jag ta ett varmt bad och sen häva i mig ett riktigt skrovmål.
No comments:
Post a Comment