Jahaja

Då är jag tillbaka i soffan. Det var inte direkt givande att gå på stan. Alldeles för mycket folk och jag kom hem tomhänt som förväntat. Just idag hade det passat sig fint att hitta nåt som kunde muntra upp mig, men icke alltså.

Ibland när jag går på vissa ställen bedrövas jag över hur annorlunda min stad ser ut. jag känner mig knappt hemma längre. Snart finns inte ett gathörn som inte ser annorlunda ut mot vad det gjorde när jag var ung och jag tycker det är sorgligt. Som om ungdomen raderas på nåt sätt. Jag vill att det ska se ut som förr...

Det här huset ligger på en bakgata i stan. Kyrkogatan tror jag den heter, nedanför Drottninggatan åt väster. När jag var ung var huset ett ruckel. Jag tror man från början hade nån slags musikskola där, som sedan bara fått stå och förfalla. När de skulle renovera huset kom man inte längre än till att börja riva och sen la man ner. Detta gjorde att huset stod tomt och halvrivet under väldigt lång tid. Något som vi ungdomar såklart utnyttjade. Man kunde nämligen klättra in genom ett fönster eller nåt på högra hörnet av huset. Därinne var helt och hållet livsfarligt. Huset riskerade att rasa när som helst och det var bröte, spikar och skräp överallt. För att ta sig runt fick man krypa och klättra, men vi lyckades hitta vägar till gömmor där vi byggde bo. Lite madrasser och en bandspelare och vi var nöjda. Haket användes mest som förfestlokal och värmestuga innan man gav sig upp på stan på helgkvällarna. Det var här alla gängen samlades. Det varade inte under så lång tid... kanske ett år för sedan började de bygga igen och jag antar att detta är resultatet. Vad som finns där inne idag har jag ingen aning om.

På vägen hem gick jag in på Ekersch i jakt på lunchmat och till min förtjusning hade de kyckling för 24 kronor. Max 2 per hushåll och det här hushållet slog till! Charkuterissan förpackade kycklingar så hon blev svett, medan vi stod på kö och plockade åt oss. Nu ska jag bara komma på vad jag ska ha till för jag börjar faktiskt bli riktigt hungrig.