Nedbruten

Fy, vad tråkigt det är att se löven falla från träden utanför fönstren. Jag har ganska mycket träd kring min lägenhet, vilket gör höstens framfart väldigt tydlig. Under sommarhalvåret ser jag i princip bara lövtäckta trädkronor, vilket faktiskt höjer mysfaktorn på hela lägenheten, medan det känns extremt kalt under vinterhalvåret med nakna grenar mot den oftast vita himlen. I min vy just nu är träd prydda av gula och röda löv som bara väntar på att få släppa taget och dala ner mot marken för att smälta samman med jorden igen.

Trots helgens gråväder är det varmt denna helg. Det var hela 16 grader klockan 8 när jag gav mig ut i rusket för att springa. Gårdagens vurpa gjorde sig påmind med råge. Vänterknät, som jag trodde var värst däran, gjorde visserligen ont, men inte i närheten av högerarmen. Hela överarm/axel/nack-partiet på sidan måste fått sig en ordentlig törn när jag tog emot mig i fallet för hur mycket jag en försökte värma upp, fick jag som nervsmärtor när jag sprang som va så illa att jag var tvungen att stanna flera gånger.

För bara några veckor sedan var jag ju inne i världens flyt gällande träningen. Energin fanns där, styrkan och konditionen fanns där... för att inte tala om motivationen. Sen kom förkylningen och stack hål på bubblan. Nu känns allt skit. Energin är på minimum, styrkan och konditionen har försvunnit och motivationen... ja, den finns där, men slås ner varje träningspass som inte blir så lyckat som jag hoppats.

Jag blir så nedbruten när träningen går skit. Jag hatar att känna mig otränad och plufsig. Satt just och svor över matlådor också. Jag har en massa goda recept med nyttig mat jag vill prova, men hur gott blir de när man får laga dom dagen innan och värma dom i micron dagen efter?

Nä, nu får jag rycka upp mig.