Inte min dag

Jag borde ju förstått att det skulle gå så här, efter min misslyckade sömn, shopping, huvudvärk och allt annat skit dagen bjudit på.

Det började redan när jag körde ut från gatan. Jag råkade gapa alldeles för stort och min sår i mungipan sprack och det började forsa blod. Ont som skråen gjorde det med.

Ytterligare nån kilometer och jag skulle växla ner för att köra över ett farthinder i vägen. Vips så hade jag kulan på växelspaken i näven! Det hade bara varit att sätta dit den igen om det inte också varit så att fjädern flugit all värdens väg, så jag fick köra utan kula tills jag kom fram till spåret och kunde sätta dit den igen.

Jag hann väl ungefär 100 meter innan jag skulle vejja för en barnfamilj, snubblar på en stubbe och flyger rakt ner i backen. Landade på händerna och vänstra knät. Den gulliga familjen stannade och frågade hur det var, men just då kändes det ingenting så jag tackade och sprang vidare. Sen kom smärtan i knät och vänster vristen. Helskotta också.

Tack och lov gick inte mina nya Nike-brallor sönder

Jag hade klockan på mig för jag tänkte jag skulle maxa och ta tid hur snabbt jag kunde komma runt 5 km. Det gick ju inget vidare eftersom jag vid flera tillfällen var tvungen att stanna och gå ganska sakta eftersom det gjorde så jäkla ont.

30 minuter tog det... vilket faktiskt är ganska bra, med tanke på pauserna. Borde kommit runt på 25 om jag sprungit hela vägen. Det hade jag varit nöjd med, med tanke på att det är första rundan efter förkylningen, men nu vet vi ju inte. Darn! Dessutom var det skitjobbigt hela vägen. Inte alls så skönt som det brukar vara. Andningen är kass och orken med. Det tar alltid sån jäkla tid att bli i form igen efter sjuka.

Som om inte allt detta skit vore nog höll en idiotjäkel på att köra in i mig i en rondell på vägen hem. Nu tänker jag sitta här och inte göra nåt mer i kväll. Vågar inte. Det känns ju som jag riskerar livet bara jag rör mig. En hel lördag åt helvete... och inget godis har jag heller. Kan det bli värre!?