Stress och toleransnivå = noll

Det är ju en jäkla tur rent ut sagt att jag bara har en halv dag kvar till semestern. Jag har suttit i telefon varenda dag denna veckan och jag märker att jag inte alls har den tolerans med "bråkiga" patienter som jag brukar ha. Normalt klarar jag det mesta, men nu kan minsta lilla få mig fly förbannad. Inte för att jag visar det för patienterna, men jag svär och gormar inne i huvudet.

Samma sak gäller ute på mottagningen. Jag har en konstant inombords-stress som finns där hela hela tiden. Så fort det blir minsta lilla stressigt därute går jag upp i tokhögvarv och blir så stressad att jag säkert skulle tuppa av om jag varit tvungen att fortsätta en vecka till. Stressen gör ju såklart allting värre. jag tappar grejer, jag glömmer saker så jag får springa igen och jag slår i varenda hörn som finns att slå i och även de som torde vara omöjliga. Just nu har jag ett bultande blålila märke mitt på smalbenet och ett likadant på insidan av armbågen.

Jag hoppas jag får en god natts sömn idag och är utvilad i morgon för under förmiddagen ska vi hinna med tio cystoskopier och jag måste komma iväg senast 12.30 om jag ska hinna med mitt tåg. Jag var i alla fall så förutseende att jag växlade till mig lite tior på vägen hem. Detta så att jag kan gå förbi tågstationen på morgonen och låsa in min väska där så jag slipper släpa den hela vägen till jobbet och tillbaka. Smart va?

Ikväll är det städning och iordningställande av lya som gäller. Detta och den sista packningen. Lika bra att sätta fart för snart kommer tröttheten och sen blir det inte mycket gjort.