Rolandz

Sitter och kollar på Rolandz - kärlek och ananas på TV4 och jag kan inte låta bli att garva. Jag har faktiskt alltid varit ett jättefan av Robert Gustavsson, men Roland är en karaktär han verkligen lyckats med. Det roliga med Rolandz är ju att de verkligen lyckats... på riktigt. Det är smockat i publiken och de är inte där för att Robert Gustavsson är just den han är, utan för att dansa. Urskoj.

Men jag undrar, vad är det med folk... speciellt äldre... som måste mima trots att de inte kan texten? Detta är ett fenomen jag stört mig på otroligt mycket när jag kollat på "Allsång på Skansen" med mina vänner på äldreboendet jag jobbade på och det förekommer även på Rolandz spelning.

Mimningsfenomenet förde mig in på tankar på mitt gamla jobb och speciellt en alldeles underbar gammal dam vid namn Margit. Margit var dement och totalt blind. Hon satt i rullstol och kunde endast röra överkroppen. Hon var en helt underbar dam som p.g.a sin sjukdom levde i en alldeles egen värld där hon ena sekunden skrattade hjärtligt och nästa sekunde skällde och hytte med fingrarna. Hon pratade konstant... fast tyst. Allt i hennes egna värld mimade hon. När vi pratade med henne svarade hon normalt, men hon kunde samtidigt fortsätta prata med sin egna värld. Vart jag egentligen ville komma var att denna kvinna kunde texterna. Hon fullkomligt älskade Snoddas och när vi satte på CDn vi hade sjöng hon tyst med i varenda låt samtidigt som hon dansade med armarna. Hon var så himla go.

Nu ska jag hämta tvätten och sen ska jag fortsätta med de fönster jag inte hann med innan regnet kom.