Skjut mig NU!

Vad tänkte jag med när jag valde sjukvård som inriktning? Idag har jag haft en av de värsta dagarna i mannaminne. Man försöker normalt planera mottagningar så det är varvat med typer av patienter. Mellan undersökningar planerar man in "pratpatienter" så vi får tid att förbereda och städa inför nästa undersökning. Så var det inte idag. På senaste tiden har det bara forsat in remisser med patienter som haft blod i ruinen och alla dessa ska cystoskoperas. Inför en cystoskopi ska det dukas upp, patienten ska kläs in i duk och det ska bedövas. Efter undersökningen (som vi assisterar) ska det dukas av, det ska städas på rummet och instrumenten ska diskas. Sedan 9.00 i morse har jag i princip bara hållt på med detta, med undantag för diverse andra undersökningar som kräver ungefär samma runtom-sysslor.

12.20 satte jag mig och slängde i mig soppa och kaffe och 15 minuter senare var jag på benen igen och fortsatte i samma bana. Total tid på arslet sedan 9.00 är nog inte heller mycket mer än 15 minuter, förutom att jag skrivit nån remiss emellan.

Problemet med att ha patienter och ha så här mycket att göra är att det är en människa man har att göra med... ofta en nervös människa med en massa symtom och bekymmer. Det är alltså inte bara att lägga upp och köra, utan man måste vara lugn, empatiskt och skapa förtroende. Huvudet är det som ger med sig först kan jag lova. Redan efter lunch var jag så mentalt trött att jag trodde jag skulle gå under, men det var ju bara att köra på. Humöret sviktade ganska rejält... inte bara på mig och mina kollegor, utan också läkarna. En grupp på 5 überstressade, trötta och irriterade sköterskor och läkare är ingen bra kombination. Som tur är lyckades vi bra allihopa med att inte visa för mycket av detta för patienterna, men jag säger bara det att en bråkig patient nu på slutet och jag hade brustit.

Så här får det inte vara i två och en halv vecka till. Det går inte. Mitt psyke pallar inte. Jag kommer få sjukskriva mig för utbrändhet (trots att jag hatar det fenomenet). Ingenting blir bättre heller av att alla går och tjatar om att de bara är ett par dagar kvar. HÅLL KÄFTEN vill jag bara skrika... men det gör jag såklart inte. Jag biter mig i tungan och håller käften själv istället.

Jag började tänka tillbaka tidigare idag och insåg att jag faktiskt inte minns när jag hade fyra veckors sammanhängande semester sist. Jag vet faktiskt inte ens om det hänt. Jag har dessutom alltid fått kompromissa och inte alls tagit där jag egentligen velat ha. Så där och då tog jag ett beslut. Nästa år ska jag ha fyra veckor och jag ska ha de veckor jag själv vill ha. Det är jag värd!