Recept på gott humör anyone?

Jag befinner mig nån slags salig mix av stress, missnöje nedstämdhet och negativism. Jag måste ta mig ur det, innan världen går under... för det gör den snart.

Jag vet knappt vart jag ska börja gällande hur min dag på jobbet har varit. Mellan 8.00 och 9.00 tryckte vår chef in information om klinikens ekonomiska situation i huvve på oss genom att visa oss helt obegripliga siffror på en bunt med papper. Var helt yr efteråt. Till vilken nytta skulle hon göra det. Vi fattar helt enkelt inte och bryr oss inte heller.

Sen körde vi igång och det var med råga. Andra patienten jag hade hand om genomgick en rutinundersökning och blev helt hux flux efteråt skitdålig och tuppa av. Jag kan ju konstatera i efterhand att vår mottagnings utrustning gällande akuta situationer är katastof... eller var i alla fall för efter att ha fått patienten stabil och skjutsad till akuten, styrde jag och Emma upp situationen och nu är vi (så fort beställda grejer anländer) redo för vilket trauma som helst.

Utmattade efter adrenalinpåslaget deluxe och en kort lunchpaus var det dax för ännu en mottagning från helvetet. Det skulle vara helt ok om vi bara hade tillräckligt med utrustning för alla de patienter som behöver undersökas, men med hälften av grejerna på lagning blir det skytteltrafik fram och tillbaka mellan rummen med bildskärmar och bröte och stackars patienter får vänta i evigheter och sitta och kolla på oss stressandes och flängandes. Känns sådär faktiskt.

Vid 16.30 var vi klara och jag kunde pimpla i mig en kopp kaffe så jag orkade cykla hem. Vilken jäkla början efter semestern detta varit. Ingen direkt mjukstart... som om inte min redan avsky-jobbet-depression vore nog.

Vad jag behöver är nåt kul att se fram emot... det brukar hjälpa när man tycker allt är kass. Men just nu känns nåt sånt alldeles för långt borta. Och även det jag ser fram emot har en massa negativt som följer med. Det närmsta jag har att se fram emot just nu är nästa helg när jag åker till Bäjb igen, men det blir ju en vanlig kortis... bara 2 halvdagar (och knappt det) och en hel, hos honom. Veckan efter är det utbildningsdagar i Båsenberga. Brukar vara ganska kul, men jag har noll lust och det kommer innebära magont i flera dagar efteråt pga alldeles för god mat. Fredagen är jag inbjuden till urodynamikkurs i Stockholm... precis vad jag velat gå sen jag blev uroterapeut eftersom det var alldeles för lite av det på utbildningen. Dock innebär detta att jag inte kommer vara hemma i Örebro fören typ 19.30 på fredagkvällen och helgen blir kortare. Dessutom måste jag åka samma resa igen på måndagen för då är det styrelsemöte med RSU och planering av de kommande Urologidagarna i Göteborg i oktober.

Som ni ser har jag det inte lätt, haha. Jag vet ju hur löjligt det är och hur mycket roligare allt detta skulle bli om jag ryckte upp mig och tänkte positivt, men jag tycks ha förlorat den förmågan helt. Jag brukar ju nästan alltid va relativt glad... vill va det igen. Jag måste överkomma denna anti-fas innan jag blir en grinolle på heltid. Men hur? Ge mig tips, bitte!