Ouch!

Ja, så kan det gå när man inte är riktigt uppmärksam. Bara ca 1 km innan detta hände sprang jag och funderade på om jag skulle köra lite intervaller under sista halvan av rundan. Då kom upp en sån där otäck bild om hur jag springer det snabbaste jag kan, snubblar och faller handlöst på asfalten och slår mig RIKTIGT illa.

När detta hände sprang jag inte alls nån intervall. det som hände var att jag i Varbergaspåret sprang runt en sväng utan att vara direkt uppmärksam på underlaget. Ur jorden stack en liten liten stenspets upp och just den satte jag min vänsterfot emot. Sen föll jag. Tack och lov hann jag sätta i högerfoten och dämpa fallet lite, men inte tillräckligt för att undvika landa på vänsterknät och höger handflata.

Typiskt nog gick en tjej inte allt för långt innan mig och hon hörde väl dunsen och vände sig om. Detta efter att jag varit helt allena hela vägen. Som alltid när man trillar reste jag mig med blixtens hastighet och kollade mig runt om för att se om fler sett mig. Varför gör man så?

Fallet orsakade ett pyttelitet hål på mina löpartajts, men det gjorde inte direkt ont och jag insåg inte att det blödde, så jag kutade vidare utan problem. Vad som däremot gjorde ont var när jag skulle ta av mig tajtsen. De hade ju fastnat ganska ordentligt i det intorkade blodet. Det var inte skönt och nu svider det ganska rejält. Jaja, smällar man får ta, eller vad heter det?