Judgement day is near

På söndag, den 22 maj, är det 7000 år sedan Noahs ark och då är det kört för mänskligheten. Domedagen är kommen. I alla fall om man ska tro profeten Harold Camping. Han har nämligen löst det i bibieln och: "Bibeln är Guds ord. Att tvivla på detta vore att tvivla på Gud." De stackars satar som överlever har inte lång tid kvar för den 21 oktober går jorden bokstavligen under och allt liv släcks. Cirka 2-3 procent, hamnar i himlen och jag antar Camping själv är en av dom.

Men Stephen Hawkin är av en annan åsikt. Enligt honom kommer ingen till himlen för det finns ingen sådan. Stephen "ser på hjärnan som en dator. Den lägger av när komponenterna slutar fungera. Det finns ingen himmel eller liv efter detta. Det är sagor gjorda för människor som är rädda för mörkret". Stephen har rätt att misströsta. Han har levt med ALS i 49 år.

Tänk vad människor har olika sätt att se på livet. Camping har redan gett upp sitt. Han har sagt upp sig från sitt jobb och reser runt för att varna folk för domedagen. Till vilken nytta kan man ju undra om det nu är förutbestämt. Stephen å andra sidan har levt på övertid länge, men lever sitt liv till det fullaste. Tar vara på de dagar han har kvar och försöker att få det han vill ha gjort avklarat medan det är möjligt. Är det inte lite paradoxalt. Borde inte Stephen förbereda sig för döden och Camping som lägger sitt liv i nån annans händer låta det som är förutbestämt bara ske?

Tror jag på liv efter döden? Jag vet inte. Jag vill tro. Jag vill ju att det ska vara så att alla de döda kommer till en bättre plats och att man kan sitta nånstans och må bra. Att man kan ha koll på de älskade man lämnat efter sig och hjälpa dom in på rätt spår. Jag vill inte tror att det bara tar slut. Att man bara slutar existera.

Jag har hört folk, så som min mor och min pojkvän berätta om lampor som går sönder och även andra mycket märkliga saker. Är det tecken från andra sidan? eller är det bara så att det var dax för lamporna att gå sönder?

Jag för kunnig inom biologi och medicin för att inte få det att gå ihop. Jag har alldeles för svårt för att skilja på kropp och själ. Som fysikern Hawkin säger lägger kroppen av när dess komponenter slutar fungera och om inte hjärnan fungerar finns det då en fungerande själ?

Jag vet inte om jag är rädd för döden eller vad jag är. Jag vet att jag inte vill inte dit. Det skrämmer mig att inte veta. Det skrämmer mig att inte veta vad jag eller mänskligheten har för syfte. Om jag dör imorrn, vad har jag då gjort för nytta? För mig låter det alldeles för simpelt att vi bara lever för att reproducera oss. Alla gör det ju inte... alla kan inte... och vad var då deras syfte? Nä, det måste finnas nåt mer. Samtidigt kan jag bara inte förmå mig att tro att vårt syfte har någonting med någon gud eller övernaturligt andligt att göra. Jag tror inte på den sortens spöken. Det är bara för mycket. Hur många år har inte folk trott på Gud och en massa sagor utan att kunna bevisa ett skit?

Artiklarna om Camping och Hawkin förde mig in på de existentiella tankar jag normalt sett gör allt för att undvika. Varför finns människan? Varför finns just jag? Vad har livet för mening? Vad händer efter döden? Jag hatar att inte ha svar. Jag hatar att inte kunna ta på det. jag blir yr för möjligheterna är oändliga samtidigt som logiken endast säger en sak - Hawkin har rätt.