18 hål

Igår kom Tobbe Lindkvist till stan. Någon kille grabbarna känner sedan länge som flyttat till Bryssel för ett tag sen. Hans föräldrar bor kvar i Bor och nu är han här och ska jobba lite hemifrån och spela... guess what?... golf.

Pontus och han skulle spela vid 14.00 och jag, Bäjb och Otto åkte med ut för att luncha innan och skjuta lite bollar från rangen. Otto hade bestämt sig för att gå med de 18 hålen och vi tänkte att vi kunde knalla med en bit bara.

De första 9 hålen var en barnlek och det var ganska harmoniskt att gå runt där bland allt de gröna och tysta. Nästa 9 hål... not so much. Uppför, nerför, uppför igen och nerför igen. Mina stackars ben som ju sprungit på morgonen gjorde ont och fötterna led av att gå i Volvoskor i det blöta, delvis sjöbelagda gräset. Ungefär 4 timmar gick vi. Att gå sakta och stå still däremellan är ju döden för ben, rygg och fötter. 18 hål tycker jag nog är lite onödigt långt. Att Pontus en gång gått 45 är ju rena galenskapen. Nä det kommer aldrig bli nåt golfproffs av mig... jag gillar korthålsbanorna bättre. Dessutom kommer jag ju inte längre än 75 meter och på det skulle det väl ta ett dygn att ta sig runt 18 hål. Men det var riktigt fint där på golfbanan, det kan jag inte säga emot.


Efter golfen blir det soffhäng hos Potty... denna kväll med filmen "One missed call", den engelska versionen. Från början en japansk skräckis. Inte direkt bra... ungefär som alla andra såna The Ring härmapfilmer.

När jag kom hem (gick lite tidigare för tröttheten ville inte lämna mig ifred) hade den nya toalettstolen anlänt. Det var inga söta nyckelpigor på... inget mönster alls faktiskt, men det spelar mindre roll. Det funkar ju att spola.