Vårdens aber: Missförhållanden och tillgänglighet

Ok, jag skulle bara skriva lite kort tänkte jag, men det blev otroligt långt och därför valde jag att dela upp inlägget i flera... så kanske nån orkar läsa. Och här kommer första delen då:

Det är så otäckt ofta man läser om missförhållanden inom vården och det skär i hjärtat. Jag vägrar tro nåt annan än att de allra flesta som jobbar inom vården gör det för att de tycker om att vårda och vill hjälpa. Men visst finns det undantag. Bara nu i veckan kunde vi läsa om att patienter tvingas larma med kastrull och sked. Jag vet inte varför detta hände på just den här avdelningen, men jag kan nästan garantera att det inte hade med ovilja bland vårdarna att göra utan kanske... wild guess... ekonomi. Det är såklart förskräckligt oavsett vad det har för orsak, men det är bara dessa undantag vi läser om. Bra att det kommer fram, Missförhållanden ska uppmärksammas, men jag tycker vi nån gång också borde få höra det som är bra. För mycket är bra! Vården hjälper majoriteten av de patienter som söker eller behöver vård och majoriteten av personalen gör allt de kan för att det ska bli så bra som möjligt.

Vad som också är mycket tråkigt är att det ofta är systemet som fallerar och inte personalen som gör fel. Men det kommer sällan heller fram ordentligt. Att högavlönade får snabbare vård är är ett sånt typexempel. Man menar här att de högavlönade också är mer intelligenta och vet hur de ska ta sig fram. Så är det, men vad ska jag som vårdpersonal, kunna göra åt detta. Säg att vi har två patienter med samma diagnos som är planerade att få komma vid samma tidpunkt. Säg att den ena ringer och beskriver sina problem som olidliga, medan den ena inte gör det och snällt sitter hemma och väntar på sin tur... detta trots att han/hon lider lika mycket. Vem tror ni får komma först? Självklart den som hör av sig. Alla vet att väntetiderna är långa och vi diskuterar det dagligen hos oss och vi försöker hitta lösningar. Men det är inte så lätt ska ni veta. Vi är bara ett visst antal personer och vi har bara en viss uppsättning apparater och rum. Det är otroligt sällan folk står utan jobb och rum står tomma. Vi kan absolut klämma in fler patienter... genom att korta tiden per patient, men skulle det på nåt sätt höja kvaliteten? Tror inte det va. För detta är också ett problem. Tiden är redan för kort för de allra flesta patienter. Fler skulle få komma i tid om man kortade tiderna per patient, men till vilken nytta när doktorn inte har tid att diskutera deras problem. Idag har vi hos oss 15 minuter per patient... det är inte mycket tid att spela på. Tilläggas ska dock att det ska finnas en grundutredning och remiss innan så man vet åt vilket håll man ska.

På den tid jag jobbat på mottagningen är det tydligt hur trycket ökat. När jag började var de flesta dagar ganska lugna. Vi stod mest och väntade på doktorns order när han kom ut från en patient och däremellan var det en och annan undersökning. Alla kom iväg på raster och vi var alltid klara vid dagens slut så vi hann med kaffe innan vi gick hem. Idag är situationen annorlunda. Det är fullt ös från morgon till kväll. Vi har extrapatienter (dvs utanför tidboken) innan och efter varje mottagning och vi sliter som djur för att få rum och apparatur att räcka till. Till det kommer en konstant ringande telefon och patienter som dyker upp oanmälda. Och mitt i allt ska vi hinna med dokumentation och planering av nya besök som i.o.m den utökade datoriseringen innebär hundratals musklick och steg.

I allt detta kaos är det inte konstigt att det blir fel och missar, trots att det såklart inte får bli det. Det man hoppas på är ju att det, genom att tidningarna skriver om det, någon gång leder till ändring. Det behövs mer resurser för att lösa problemen. Man kan bara gör så mycket med det som finns idag. Det är sorgligt att det är så. Vi gör så gott vi kan, men vi räcker ändå inte till. Det är inte konstigt att patienterna tar saken i egna händer och vänder sig till andra alternativ för att få hjälp...