Idag har jag fått en förfrågan/en möjlighet/en förbannelse(?) att tala inför hela urologiSverige på Urologidagarna i höst. Vad som hände när jag fick frågan var att hjärtat genast började banka så hårt att det kändes som skinnet skulle gå sönder, händerna började darra, ansiktet började brinna och svetten började lacka. Bara frågan fick mig att börja må illa. Prick så jobbigt tycker jag att det är bara att föreställa mig att ställa mig inför hundratals med människor och öppna munnen. Jag är ingen talare och kommer aldrig bli.
Jag har alltid tyckt det varit fruktansvärt att tala inför folk. Så i den grad att jag undvikit det till varje pris. Och jag har varit skicklig på det med ska ni veta. I gymnasiet körde jag på linjen att skolka och ha undanflykter tills det bara var några få kvar och läraren inte ville slösa fler lektionstimmar på redovisning och antingen slapp man undan det helt eller så fick man redovisa det för läraren och den lilla grupp som var kvar. På universitetet var det svårare, men jag lyckades ganska bra där med. De flesta uppgifter fick göras skriftligt om man missade ett seminarium och trots att det innebar bra mycket mer jobb var det ett billigt pris att betala för att slippa.
Så jag har lyckats bra... eller antagligen inte. Hade jag gjort alla de där redovisningarna då hade det kanske inte varit så sjukt jobbigt idag. För det handlar verkligen inte om att jag inte vill. Känslan efter att jag stått inför en grupp distriktssköterskor eller ny personal på avdelningen och delat med mig av det jag kan är otroligt tillfredsställande och den efter redovisningen inför hela min uroterapiklass av mitt arbete med blåscancerpatienterna var enorm. Jag var så spänd och nervös så länge innan att jag gjorde det med feber och igentäppt näsa och svalj, men jag gjorde det och det var en otrolig boost för självförtroendet.
Självförtroendet ja... det är väl där skon klämmer. Med åren har jag väl lyckats bygga upp nåt man åtminstone kan börja kalla självförtroende, men det är inte direkt nån stark sida.
Malcolm gjorde idag en jämförelse med mitt skrivande här på bloggen. Men det går inte att jämföra enligt mig. Ingen ser mig. Jag är anonym fast ändå inte. Och jag är bra på att skriva. Mina betyg i Svenska i skolan hade inte varit i närheten av bra om jag inte kunnat skriva för att kompensera för att jag inte redovisade. Jag var och är usel på grammatik, men jag är ändå bra på att anpassa mitt språk i text efter vad jag skriver. Tro nu inte att jag skriver en uppsats eller en novell som jag skriver här i bloggen. Här skriver jag det hjärnan sprutar ut. Ingen stavningskontroll, ingen grammatik, ingen tanke på meningsbyggnad. Jag pratar i skrift. MEN, även när det gäller att skriva spelar självförtroendet mig ett spratt. Det handlar om att bli bedömd. Risken att göra fel.
För ett eller två år sedan fick jag i uppgift av storchefen att skriva en arbetsbeskrivning av mitt jobb som kontaktsjuksköterska för blåscancerpatienterna som skulle ligga till grund för en ansökan till Socialstyrelsen. Njurcancerfolket skulle också skriva en liksom prostatacancerfolket. Jag skrev en beskrivning enligt konstens alla regler med bakgrund, syfte, mål och arbetssätt och jag var riktigt nöjd... ända tills jag kom på att jag skulle vara tvungen att lämna in den, få den godkänd av chefen och sen bedömd igen av Socialstyrelsen och att denna skulle ligga till grund för om kliniken fick pengar för att kunna fortsätta jobbet. Då frös jag. Jag kunde inte skriva på den på flera dagar. Magen var knuten i en råbandsknop. Till sist skickade jag in den övertygad om hur kass det var. Tack och lov lyckades jag glömma den, men några veckor senare kom ett mejl från storchefen med alla ansökningar samt det förbrev som skickats till Socialstyrelsen. Till min förvåning såg jag att min version gällande blåscancer vad kopierad även till de andra diagnosernas ansökningar med endast det specifika för de olika diagnoserna utbytt. Och när jag läste den med igen... när den var godkänd och mer än så, blev jag riktigt stolt. Med nya ögon och med höjt självförtroende kunde jag se att det jag skrivit var riktigt proffsigt och bra.
Men tro inte att det håller i sig. Så har det alltid varit. Alla uppsatser och inlämningsuppgifter jag nånsin gjorts har skrivits ihop väldigt snabbt direkt efter jag fått uppgiften och egentligen skulle jag kunnat lämna i dom där och då, men jag har sedan suttit i timmar, dagar, veckor och finslipat och bytt ut ord och pysslat för att få det perfekt (många gånger har sista versionen varit identisk med den första) just eftersom jag bara inte har kunnat tro på min egen förmåga. Resultatet har alltid varit det samma. Jag har alltid fått toppbetyg på allt jag lämnat in skriftligt, så man tycker ju att jag borde kunna lita på att det blir bra även nästa gång. Men det gör jag inte. Jag vågar inte tro på det a.k.a I'm just a sucker with no self esteem för att säga det som Offspring.
Ok, för att återgå till de där med att tala då. Även om Malcolm ännu inte övertygat mig om att jag skulle överleva en redovisning utan att spy rakt ut, inför en sal full av människor som kan saker bättre än mig (och han säkerligen inte kommer vara nöjd fören han lyckats) har jag tack vare honom och dom utmaningar, de möjligheter och det förtroende han haft på mig tagit mig dit där jag är i dag, vilket är jäkligt långt om man jämför med den blonda nyexade sjuksköterskan som började på avdelningen sommaren 2005. Jag tror inte jag tackat dig ordentligt för det så TACK! Och vem vet, kanske lyckas du även få mig att tala inför publik en vacker dag...
... Och du Malcolm... Nämn den gång, innan igår, jag NÅNSIN ringt på dig för jag inte får bort en suprapubiskateter! Det kan du inte för det har aldrig hänt. Om det är nån som vågar dra är det jag! *lipar åt*.
No comments:
Post a Comment