Irrar omkring på Memory Lane

Igår när jag som vanligt åkte tåg och lyssnade på musik i min iPhone råkade jag få på Volbeats Guitar Gangsters & Cadillac Blood. Jag lyssnar mycket på Volbeat, det vet ni men denna skiva lyssnar jag inte så mycket på av den anledningen att den släpptes och lyssnades på mycket intensivt under en period när jag hade det lite rörigt i livet. Men igår kom den alltså på och jag slungades tillbaka till denna period med hög fart. Minnena och bilder från den tiden spelades upp i mitt huvud som om jag befann mig där igen. Det var en del trevliga minnen, men mycket riktigt obehagligt och det var nästan så tårarna började rulla där i den folktäta tågsalongen. Efter ett tag bytte jag musik för att ta mig ur det, men jag lyckades inte riktigt. Obehaget höll i sig hela kvällen.


Musik är rätt mäktigt på så sätt. Föremål, lukter, människor och annat kan ta en tillbaka, men inget kan ta en tillbaka så djupt som musik. Musiken är det som kan sätta fart på alla sinnen samtidigt. Man kan känna lukterna och smakerna, se bilderna, höra rösterna och nästan ta på föremålen i minnet. Känslorna man kände just i det ögonblicket blir verkliga igen. Alla perioder i mitt liv kan kopplas ihop med musik. En låt, ett band eller en hel genre... När jag kastar ett öga på min musiksamling på ca 500 album på min externa hårddisk finns det koppling till minnen hos varenda en och då är den samlingen bara en bråkdel av mitt liv.

Sedan jag fick på den där skivan igår har nåt skumt hänt med mig. Jag tycks ha triggat minnescentrum i hjärnan. Hela tiden dyker en ny gammal låt upp i huvudet och jag kastas med drömska ljudeffekter tillbaka till tillhörande minnen. Ena sekunden är jag 14 år igen och lyssnar på punk på fritidsgården, nästa befinner jag mig på metalfestival i Tyskland. Jag är en liten flicka på trappen i Kumla med kassettbandspelare och helt plötsligt sitter jag på en balkong i Göteborg med alla vänner och ett glas jordgubbsbubbel i handen. Allt i ett stort virrvarr, men alla med en viss låt eller band i bakgrunden.

Och nu kan jag inte ta mig ur det. Hjärnan spelar frenetiskt låtar på shuffle och tycks inte vilja stänga av. Och jag vill faktiskt stänga av för det gör mig deprimerad. Samtidigt som minnena är helt underbara (de flesta i alla fall) är det just bara minnen och i bakgrunden ligger det faktum att jag aldrig kommer befinna mig där igen och ruvar, irriterar och gnager. I mitt nuvarande självömkande tillstånd har jag nämligen svårt att se att jag nånsin kommer skapa såna minnen igen. Kan detta vara nån slags liten åldersnojja comin on?