Emma som har vanan inne och hade satt sikte på 15 km drog iväg med en väldig fart och jag hade ganska bra fart jag med. Jag märkte ganska tidigt att pjäxorna var för stora och jag hade inte dragit åt dom tillräckligt. Dumt nog fixade jag inte till det utan fortsatte. När jag kom till första branta backen är spåret sånt att man kan köra med en skidan i spåret och ploga med den andra. Och här gick det åt fanders. Eftersom skon satt löst fick jag inte grepp om skidan och höften vred sig illa. Jag trodde faktiskt höftmusklen skulle slitas av och jag skulle tappa medvetandet så ont gjorde det.
Efter att ha stått still och försökt återfå kontrollen över smärtan fortsatte jag och sen gick det riktigt bra. Jag var ju varm så häften kändes ok så länge jag bara åkte i rät vinkel. Jag tog tyvärr inte tid, men fort gick det faktiskt.
När jag kommit runt femman funderade jag på att ta ett varv till, men höften gjorde ont och jag kom på att det faktiskt vorde ganska dumt att utmana ödet, så jag gav mig. När jag stod där och väntade och jag blev kallare och kallare började det göra mer och mer ont igen och nu gör det helt överjäkligt ont så jag ska nog ner i badet illa kvickt och försöka värma upp mig igen.
Men förutom höften var det helt underbart skönt. Jag hoppas nu bara det inte dröjer för länge innan jag får åka igen. Hade jag haft bil och kunde ta mig dit skulle jag lätt kunna tänka mig en vända varje dag efter jobbet. Så skönt!
Och skidorna då... jo, de var perfekta! Skorna var som sagt lite stora, men snörar jag åt dom ordentligt och har en lite tjockare strumpa kommer de funka bra med. Riktigt sköna var dom i alla fall och jag har inte tillstymmelse till skoskav.
No comments:
Post a Comment