3 down ½ to go

Hmm, det är onsdag och klockan är 17.01 för att vara exakt och mina grannar har ravefest. De spelar inte lågt vill jag lova. Inget att göra åt det och det stör mig inte direkt heller, jag är bara lite förvånad att det låter som de hållt på i minst 5 timmar redan. Men... det kan ju betyda att de tröttnar snart och lägger ner... eller inte.

Dagen då... jo, jag är förbannad. RIKTIGT förbannad. Det började faktiskt redan i morse när jag gick till jobbet när jag började tänka på vad som hänt igår.

Bakgrund...
För ca 2 år sedan var på en föreläsning där ett par sjuksköterskor från Stockholm berättade om sitt arbete som kontaktsjuksköterskor. Eftersom jag jobbade lite som dom fast inte officiellt hade den titeln började jag forska i saken och tog fram de riktlinjer som Socialstyrelsen lagt fram om att ALLA cancerpatienter skulle tilldelas en kontaktsjuksköterska redan vid diagnos. Denna sköterska skulle sedan följa patienten tills den blev frisk, avled eller kontakten med länets sjukvård på annat sätt avslutades. Jag skrev en arbetsbeskrivning som sedan användes till att söka pengar för att ha kontaktsjuksköterskor inom blåscancer, njurcancer och prostatacancer. Alla skulle egentligen skriva sin egen, men storchefen använde min till alla. I Stockholm hade man tagit riktlinjerna på allvar och bestämt att det faktiskt skulle vara så att ALLA cancerpatienter fick en kontaktsjuksköterska och därför pratade jag med en av tjejerna där och bestämde att jag och en från respektive annan diagnos skulle få åka dit på studiebesök.

Jag fick detta godkänt av storchefen och pratade med den sköterska som var ansvarig inom prostatacancergruppen. Hon bad mig vänta eftersom deras grupp inte kommit så långt och sedan hände inte så mycket mer med det. Jag la dock upp mitt arbete som riktlinjerna beskrev. Jag tog kontakt... eller åtminstone försökte eftersom det inte ensam var så lätt att få det att funka,... vid diagnos med alla som skulle cystektomeras som man gör vid de svåra formerna av blåscaner. De fick mitt visitkort och vi hade sedan kontakt genom hela vårdförloppet. Dessa patienter ringer mig om de vill ha tag i doktorn, om de har frågor, om de behöver hjälp med något eller om de undrar över remisser till exempelvis röntgen eller onkologen. Vissa har jag haft kontakt med i år regelbundet, medan andra har mindre behov och dem träffar jag inte mer efter de lämnat sjukhuset. De kan dock kontakta mig när som helst.

Och vad har hänt nu...
För ett par veckor sedan kom Emma till mig och frågade om inte jag skulle med till Stockholm. Jag, som inte hade en aning om vad hon pratade om fick veta att en annan kollega (den kollega jag pratat med då förra året när jag började gräva i saken) bett henne följa med på en infomationsdag i Stockholm om hur man jobbar som kontaktsjuksköterska eftersom vårat landsting nu också skulle införa detta till alla cancerpatienter. När den andra kollegan kom frågade jag vad det var och hon försökte prata bort det och sa att storchefen bett henne och bara två fick åka... varav hon bestämt att det blev hon och Emma. Jag blev stött redan där. Jag hade inte hört ett ord om detta. Jag började såklart fundera över varför jag inte fått veta något och varför hon blivit tillfrågad och inte jag som faktiskt redan jobbade efter upplägget. Det sas inte så mycket mer då om saken, men igår skulle hon och Emma berätta om dagen på vårt morgonmöte.

Kollegan började med att dra bakgrunden till varför de åkt. Det hon sa var direkt taget från det som Socialstyrelsen skrivit i riktlinjerna och som JAG tagit upp med henne året innan. Men om det sa hon inte ett ord. Till saken hör att Emma mer och mer fått ordning på sitt arbete som kontaktsjuksköterska och det ska hon verkligen ha cred för. Dock har prostatacancergruppen inte fått ordning på sitt ett dugg och det som finns och har funnits sedan länge är innehåller ingen personlig kontakt med patienterna alls. Jag  och mitt arbete ignorerades totalt under hela mötet och istället refererades till Emmas flera gånger. En gång sa hon till och med att mitt arbete INTE var enligt riktlinjerna eftersom det inte innefattade ALLA blåscancerpatienter (vilket det faktiskt gör, men de med mindre allvarliga tumörer är många och jag är helt allena i detta, vilket gör det omöjligt för mig att ha kontakt med alla), Hon nämnde också det möte vi har planerat i januari för att planera upplägget på detta som jag faktiskt har blivit inbjuden på (dock inte av henne). Hon räknade upp namnen på de som skulle vara med, men mig råkade hon bara glömma sådär.


Efter mötet...
När jag kom ut ifrån mötet vad jag helt tom. Jag kände mig skitledsen. Jag har ensam jobbat stenhårt för detta och det har tagit tid och kraft för att få det att fungera ensam och inte ett ord! Nu är det så här att just denna kollega har nånting emot mig. Jag har ingen aning om vad... faktiskt inte alls. Det hela började för ett par år sedan när hon var lite deppig av privata själ. Då började hon ge sig på mig och sen har det bara fortsatt. Jag har valt att ignorera det och har lyckats ganska bra och emellanåt har hon åter varit trevlig mot mig, men sen kommer det såna här dolkstötar då och då. Detta är inget jag inbillar mig för alla ser det och flera har frågat om det, men ingen tycks veta anledningen. Jag brukar inte ta åt mig av hennes påhopp, men detta är nånting jag jobbat så hårt med och här kommer hon och tar över och bortser helt från det jag redan gjort.

Och nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra åt det. Det enklaste vore att bara skita i det. Jobba på som vanligt. Jag vet ju att jag gör något bra för mina patienter och jag får verkligen uppskattning av dom. Men samtidigt känns det så krasst att inte få ett skit cred för vad jag gjort och gör och hennes sätt att ignorera det gör mig faktiskt riktigt ledsen.


Ge mig råd...
I morse var jag fast besluten att traska raka vägen in till lillchefen (som faktiskt inte har en aning om vad jag gjort eftersom han bara jobbat några månader) och berätta för honom precis hur det ligger till. Men samtidigt vill jag inte vara nån gnällspik. Hur skulle ni göra? Vad SKA jag göra?

Idag...
Ja, nu till idag då... varför tjötar jag om detta nu om det hände igår. Jo, dagen började med gnäll gnäll gnäll från hennes sida. Hon domderade om mottagningen och tog ifrån mig chansen att få gå med doktorn som jag gör så sällan för att det hon var uppsatt på inte passade. Sen under lunchen satt vi och diskuterade ett upplägg mellan oss och sekreterarna och hon högg genast in och taggade emot. Detta gjorde inte min ilska mindre. Men vad gör jag... jo, jag biter ihop, håller käften och låter henne vinna. precis som vanligt. JÄVLA skit att jag inte har det i mig att argumentera. När jag blir förbannad fryser jag till och sen kommer allt efteråt. I helt fel tillfälle och där det inte gör nån nytta. Tsck och lov att jag har Susanne och Emma som orkar lyssna när jag beklagar mig. Ni är änglar.

Nu ska jag försöka lägga detta åt sidan tills i morgon. I morgon är det bara jag och Eva ute på mottagningen eftersom alla andra tagit julledigt, men vad jag förstår ska lillchefen vara där och jag ska nog banne mig ta de där snacket med honom ändå om tillfälle ges. Det och sen måste jag ju berätta att jag ska flytta nån gång. Giv mig mod.