Timbaland - Shock value II

Jag fullkomligt älskar Timbaland och ser verkligen fram emot hans nya album; Shock Value II som släpps den 8:e december. Och mer Timbaland innebär mer Justin och det gillar vi ännu mer.

Recension av Jenny Seth, Aftonbladet:

Ett elektroniskt rapande grodljud, släpiga trummor och en gäll tvärbromsning. Så börjar Ginuwines ”Pony”, 90-talets kanske allra bästa r’n’b-låt, och så började Timbalands väg till världsherravälde för tolv år sen. Han använde tablas och bebisjoller och samplade asiatisk musik när alla andra fortfarande grävde bland gamla soulplattor. Det lät annorlunda och modernt, rentav futuristiskt. Att överskatta Timbalands bidrag till musikhistorien är svårt. Många artisters karriärer hade sett helt annorlunda ut utan honom. Två av världens coolaste brudar, Aaliyah och Missy Elliot, försågs med perfekt originella sound. Jay-Z fick ”Big pimpin’”. Och både Nelly Furtados och Justin Timberlakes image ändrades med hjälp av Timbaland-producerade succéerna ”Loose” och ”FutureSex/LoveSounds”.

Det här med att placera en oväntad artist i ett helt nytt sammanhang verkar vara Tim Mosleys största intresse. Särskilt i egna albumserien ”Shock Value”. På ettan parade han Elton John och rockakter som The Hives och One Republic med r’n’b-beats. På nya plattan går han ännu längre, värvar countrypopstjärnan Miley Cyrus och gör en schlagerlåt åt Katy Perry. Daughtry, The Fray, Jet och sångaren i Nickelback utgör rockinslagen men de flesta håller sig till ballader. Kanske i hopp om att göra om succén med One Republics ”Apologize”. På ett sätt känns båda skivorna ganska beräknande. Timbaland försöker skapa det hittigaste han kan komma på – med de artister som säljer allra bäst. Man kan nästan höra honom tänka ”Vad gillar kidsen?”. Samtidigt är det ett intressant, om än vanskligt, experiment att placera artister i ett annat sound. Mosley är inte rädd, varken för crossover eller att välja okreddiga artister.

Han har hittat sin form. ”Shock value II” är inte lika spretig som sin föregångare. Bottennappen och topparna är inte så många, men här finns säkert en del kommande jättehittar. Det största problemet är att produktionerna känns så uttjatade. Timberlake, Furtado och Keri Hilson är med igen, alla på nästan exakt likadana spår som förra gången.

Timbaland-soundet, som peakade längt innan Madonnas ”4 minutes”, är fortfarande hittigt men inte längre det mest nyskapande på jorden.

För mig behöver inte Timbaland vara ett dugg nyskapande. Han ska va precis så bra som han alltid är, då om denna recension stämmer är jag nöjd.

Anders Nunstedts recension är inte alls liak rolig och får därför inte mer plats i min blogg än en liten länk.