Jag sitter i min soffa... med duntofflor och tjockstickad tröja, invirad i min lurvfleecepläd och fryser så jag skakar. På riktigt... jag SKAKAR! Fingrar och läppar är blå. BURRR! Det river och raspar i halsen varje gång jag sväljer... försöker undvika detta. Ansiktet är det ända på min kropp som är varmt... skållhett. Jag har droppläckage från pipen.
Jag var på jobbet i 5½ timma innan jag gav upp. Jag skulle såklart inte gått alls, men eftersom vi plockat fram en enorm mängd journaler i fredags som bara måste rapporteras in innan jul (eftersom vi ligger så mycket efter) kände jag att jag inte hade nåt val om jag inte ville bryta min julledighet. Inga patienter alltså... så dum är jag inte att jag skulle utsätta dom för smitta. Jag matade in uppgifterna i datorn utan att fatta vad jag gjorde... det finns alltså utrymme för error här, men det får jag fixa i efterhand i sånt fall.
Att gå hem har aldrig tagit sån tid, varit så långt eller kallt. Inte ens i lördags var kallare. Och nu sitter jag alltså här och tar mig ingenstans. Jag önskar någon kunde servera mig en kopp varmt te... Jag kan bara förmå mig att ordna en själv när det värker så i kroppen. Jag vet inte ens om jag skulle kunna ta mig till badkaret utan att falla ihop på vägen. Känns som benen är så frusna att de skulle knäckas om jag rörde mig. Så trots att dagen inte är mörk, känns min tillvaro inte så jävla strålande just nu.
Men hav tröst - från och med i morgon blir dagarna längre och ljusare igen. Och kanske även livet. Mindre sol ger mindre glädje. Och när det blir ljusare kommer glädjen tillbaka igen. Vi vaknar till igen.
/ Torbjörn Laike, docent i miljöpsykologi
No comments:
Post a Comment