Detta händer överallt, hela tiden där man har studenter. Nåt annat, ska man inte tro. Ta tex en operationssal på vilket sjukhus som helst. Studenter, AT, ST underläkare osv skyndar på avdelningen för att skriva in och ut för att förhoppningsvis hinna upp på salen och vara med en stund på den otroligt intressanta och lärorika operationen som pågår där. Väl uppe kan de va med en halvtimma innan avdelningen kallar igen. Så håller det på... Hela dan. In och ut. Alla tillfällen tas i akt att känna, titta, göra. Det är så de lät sig. Inte genom enbart böckerna. Utan först när teorin sätts in i praktiken. Poängen med ett universitetssjukhus är att studenterna ska lära. De ska lära genom att delta. Detta är framtidens läkare... En av dom kanske räddar ditt liv en vacker dag. Det hade de kanske inte kunnat göra om de inte varit med vid den där gynundersökningen... Den där när patienten inte blivit tillfrågad först. OCh detta gäller inte bara studenterna... så här går det till även bland de erfarna överläkarna... ligger nåt intressant på bordet vill alla se och känna. Det är kunskap de är ute efter.
Nåt som vid första tanken verkar fruktansvärt, kanske inte är så jäkla illa egentligen. Ta tex det som händer vid dödsfall. Läkaren frågar den anhöriga, inom bara några timmar efter döden inträffat, om de får ta den avlidnas hornhinnor. Frågan är makaber för den sörjande. "Hörde jag rätt? Fråga han just om han fick skära i min älskades ögon? Aldrig!" Men varför gör läkaren så? Det är inte för att han är kirurg och tycker så mycket om att ta till skalpellen. Nä det är för att kunna hjälpa någon annan och för att göra det måste frågan ställas NU. Sen blir hornhinnan omvändbar. Samma sak med studenterna. När en undervisningssituation presenterar sig är det inte läge att säga: "Wow här har du något du måste lära dig upptäcka under en gynundersökning! Men nä, just ja, vi har inte frågat patienten. Du får känna nästa gång." Det är bara det att detta är studentens sista dag på gyn och därför får denne aldrig känna och kan därmed missa det när det är han eller hon som har ansvaret.
Nä, detta är inget vare sig ovanligt, häpnadsväckande eller fel när man tänker efter... det är det enda naturliga att göra för att forma och bilda framtidens läkare. Jag tror alla vill de ska bli skickliga, så varför gnälla?
9 comments:
Hoppas att du inte arbetar i vården som jag själv gör med din syn på dina patiener.Bedrövligt att läsa att så är det bara !?.
Pelle
Hängde du inte med? Jag säger ju att det självklart vore bättre om alla blev tillfrågade, men det är väl bättre de lär sig, eller? Skulle du vilja ligga under kniven med en kirurg vars enda erfarenhet är tegelstenar till böcker?
Fett jobbigt när det störiga krogragget (aka läkarstudenten) från kvällen innan som du konstant försökte knuffa bort medans han tafsade helt plötsligt får fri lejd till ditt underliv då du är sövd.
Så kontentan av ditt resonemang är att det visserligen är trevligt att fråga först men egentligen skitsamma eftersom patienterna ändå först och främst är ditt och dina kollegors utbildningsmaterial?
Respekt för patientens integritet och konsekvenser av dåligt bemötande i vården ingick tydligen inte i din praktik. Inte heller konsekvensanalys över t ex de patienter som låter bli att gå på cellprovtagningar och andra undersökningar pga respektlöst bemötande tidigare...
/Emma
"Jag tror alla vill de ska bli skickliga, så varför gnälla?"
..och skickliga kan de endast bli om de får praktisera på de patienter som absolut inte vill det då, menar du?
Förövrigt håller jag med Pelle
/ Emma igen.
Jag försöker främst förstå varför man skulle säga nej... och om man säger nej, hur man sen kan anklaga läkare för att inte va perfekta... För det ska de va, eller hur? Läkare ska alltid kunna allt, men vägen dit ska gärna gå via magi?
Jag säger det igen... SJÄLVKLART ska man fråga! det är väl ingen tvekan om det. Och jag hoppas att artikeln väcker upp några sjukhusdirektörer i vårt avlånga land, men tills dess... Nu, här i helylle-Sverige, är det dock inte så att det alltid händer. Deal with it eller starta massupplopp! Jag ser hellre kompetenta läkare än studentförbud.
Och JAG jobbar alltid med patientintegritet i fokus... Det är JAG som täcker patienten och drar för skynket. Men detta handlade väl inte om mig och den vård jag ger mina patienter? Och om ni vill gå det till det kan ni säga vad som helst... Jag vet att jag är bra på vad jag gör ändå.
Förstår inte heller riktigt varför folk väljer att tacka nej. Ofta verkar det bero på att man tycker det är pinsamt. Det är verkligen en usel anledning.
Det är alltid Någon Annan som ska vara solidarisk. Det är alltid Någon Annan som ska hjälpa till att utbilda läkare så att man själv kan få bra vård. Någon Annan är verkligen en fantastisk människa...
Jag körde ut alla kandidater på min förlossning på KI, Solna i oktober 2009. Ska jag berätta varför? (du undrar ju varför man skulle säga nej)
1. För att jag inte blivit tillfrågat och 2. för att jag har dåliga erfarenheter av medverkan. november 2008 vände jag mig till DS pga missfall. Jag har INTE blivit tillfrågat om läkarkandidaten fick vara med och om han skulle få undersöka. Först under själva undersökningen förstod jag att de håller på med undervisning. De har inte ens pratat med mig utan endast med varandra. Kandidaten glatt klämde och kände flera ggr om och om igen. Man ska ju passa på när man kommit över ett "undervisningsobjekt" eller hur det var nu...Jag kände mig utnyttjat, oerhört kränkande och respektlöst. Jag är för H-TE framförallt medmänniska med min sorg efter de förlorade barnet samt mina tankar, känslor, tidigare erfarenheter. Jag har fortfarande inte kommit över händelsen. Man kan säga att jag har fått men för livet i form av obehagskänslor och nedstämhet när jag tänker på händelsen, jag är rädd för att bli nedsövd och jag har svårt att tacka ja till kandidaterna nu. Nöjda?
P.S. "Patienten säger Ja i 90% av fallen (vare sig de vill eller inte... för hur lätt är det att säga nej inför läkaren och hans små disciples är de står där i ring runt en?)"
Detta stryker bara att det inte är planerat att fråga alls eller att patienternas underläge utnyttjas. Du är verkligen duktig på det du gör! och du verkligen jobbar med patienternas integritet i fokus, eller hur?!
Jag håller med Emma. Det du förmedlar är att "det är trevligt att fråga...men man kan även låta bli för tänk om patienten tackar nej" och att patienter ska "gilla läget".
Den enda gången jag tackat ja till en kandidat (efter händelsen se ovan) var på MVC. Barnmorskan frågade i kandidatens frånvaro om en kandidat fick vara med. Hon sa även att jag har all rätt att tacka nej och avbryta när jag vill om det inte känns okey. Jag tyckte om hennes sätt. Jag kände att jag respekterades som patient...så visst fick de klämma och känna här och var. Kandidaten var dessutom gullig denna gång, pratade med mig om ett och annat. Jag såg inget "NU-FÅR-JAG-SE-ETT-SPÄNNANDE-FALL-OCH-ÖVA" blicken som hos första kandidaten (jag kommer att minnas den blicken hela mitt liv. Jag vill spy när jag tänker på det!). Den här kandidaten såg EN MÄNNISKA i mig inte ett undervisningsmaterial. Det värmde verkligen om hjärtat.
Vad jag lärde mig av min erfarenhet, de skriverierna i tidningar och ditt samt andra medicinstudenternas inlägg är att jag inte kan räkna med respektfullt bemötande inom vården/vid den kliniska undervisningen + att det är jag som bestämmer...
Efter händelsen kan jag tacka nej precis i vilket läge som helst, var säker på det...även om jag ligger med benen i vädret och du drar in studenterna då...Så det är bara att ni gillar läget! Men helst ska ni lära er att fråga mig först och behandla mig med respekt (läs som en människa, inte objekt) förstås!
Post a Comment