Å, kära nån

Inatt har John Blund haft ett järngrepp om mig. Jag har sovit till 8.30. Inte utan att vakna iofs. Har vaknat några gånger, men den där vanliga "dax-att-hopp-upp" känslan har inte infunnit sig, utan snarare "jag-lämnar-aldrig-min-sköna-säng".

Jag behövde det... det känns i hela kroppen. Jag minns inte när jag sov ut ordentligt sist. Inte för jag tycks behöva det normalt sätt, men nu var det helt nödvändigt.

Det utlovade snöovädret närmar sig med stormsteg (ha ha) enligt nyheterna. Jag koncentrerar varenda hjärncell på att be om nåd inför min stundande bilresa i morgon. Hela världen ligger under vinterns våld och den tycks inte vilja släppa taget än. Jag kommer krypa fram i morrn och räknar med en resa som tar det dubbla mot normalt. Det är inte värt på nåt sätt att stressa fram och utmana ödet. No way.