Småländska slaskvinterkriget

Snön faller över den Småländska bygden igen och ett vitt täcke ligger på marken. Man ska dock inte låta det vackra vita täcket luras för under döljer sig vatten... brunt slaskigt vatten i mängder. Så fort man sätter ner tassen sjunker hela foten under ytan och bakom bildas bruna smutsiga fotspår i snötäcket.

På vägen mot Osudden härjar ett krig. Jag höll på att bokstavligen skita ner mig när jag upptäckte att de strategiskt utplacerade gubbarna med orangea huvor på åkern inte alls var fågelskrämmor utan riktiga människor. Jag upptäckte det inte fören ett högt skott avfyrades och de från att stått blixt stilla började rusa runt som om fullt krig pågick. Längs med gångvägen stod de uppradade... hur många som helst. Alla med gröna kläder och stora gevär mot axeln. Nu kan ju tyckas att gröna kläder och orangea mössor inte är den bästa klädseln i ett vinterkrig, men de tycks ha missat att lära ut detta på Värnamo Military Academy.

Efter första skottet bröt helvetet ut på åkern. Militärerna rusade mot en dunge och skott efter skott avfyrades i det innan så fridfulla vinterlandskapet. Sen började de yla också. Höga ljud inifrån dungen som om de kallade på något. Jag och andra fotgängare traskade förvirrade och mer eller mindre livrädda vidare i snabb takt för att undkomma skotten med livet i behåll.

Hela vägen runt Osudden hörde jag kriget härja på andra sidan och när jag en och en halv timma senare svängde in på gatan mot Casa De Hjort hördes fortfarande skotten eka i vinden från gärdena.

Jag har sökt i de lokala tidningarna men inte lyckats finna vad i helvete det är frågan om, men det är väl nån slags vuxenlek må jag tro... kanske en Värnamoisk Annandagstradition. Creepy var det i alla fall... som att befinna sig mitt i ett krigshärjat vinterland.