Tankar om HEJ

Varje dag hälsar jag på otroligt många människor... de flesta samma, sju dagar i veckan. Det börjar i omklädningsrummet. Här hälsas det friskt med en massa människor från andra avdelningar... de flesta har jag ingen aning om var de jobbar, eller vilka de är för den delen. Vi hälsar bara för att vi ser varandra varje morgon.Väl på mottagningen börjar jag med att hälsa på Hillvi, städerskan. Sen passerar jag sekretariatet och hälsar på Louise och Irene. Ca 20 minuter senare börjar mina kollegor droppa in i ordningen: Susanne, Britt, Emma, Nina, Gunnel, Eva och sist Barbro. Sen kommer läkarna och de andra sekreterarna en efter en.

Sen kommer ju patienterna... alla hälsas på. Då och då kommer stöter man på någon från avdelningen och hälsar och här lägger man till till småprat. Vissa läkare hälsar flera gånger om dagen... antagligen för att de inte kommer ihåg om de gjort det tidigare. Vår polske vän Marcin hälsar varje gång man går förbi... av ren artighet. Alla transportörer, alla vaktmästare... alla hälsas på.

Sen finns det dom man inte hälsar på. Såna man en gång känt, men som man av nån anledningen inte känner tillräckligt bra för att hälsa på längre. Man vänder skamset bort huvudet istället och går snabbt förbi varandra. Oftast vet man inte varför eller när man slutade, men man gör det bara inte längre.

Och sen finns dom man inte vet om man ska hälsa på. Minns hon/han mig? Gör jag bort mig om jag hälsar? Antagligen tänker den andra samma sak. Ibland slinker ett hej ut ibland inte, men nästa gång vet man.

Allt detta hälsande förbryllar mig.... för varför gör man det? Varför hälsar man på sina kollegor på exakt samma sätt varje dag, fast man bara varit ifrån varandra några timmar för att sova. Jag måste erkänna att jag är kass på att komma ihåg vilka jag hälsat på under en dag. Därför ler jag mot dem och hälsar de hälsar jag tillbaka. OCh vad är det som gör att man tycker någon är otrevlig om de inte hälsar... det är ju ändå bara ett ord. Hej! Ett ord som uppmärksammar att någon ser en... är man så jäkla beroende av att bli uppmärksammad?

Sen finns ju ordet Hejs motpol Hejdå. Och hejdå säger vi till kungen och hans familj för stödet för monarkin minskar kraftigt. Börjar folk äntligen inse att de enbart är en börda för stadskassan? Det var väl på tiden.