R.I.P PETER STEELE

Usch, det verkar vara sanning denna gång. Min GUD och stora min stora tonårskärlek PETER STEELE ÄR DÖD. Endast 48 år gammal. Dödsorsaken ska ha varit hjärtsvikt och det låter väl ganska troligt med tanke på Peters leverne. Jag fick ett mail av Bäjb tidigare idag om att Peter ska ha dött, men jag kunde inte tro det eftersom jag då inte hittade annat än spekulationer på nätet. Vi får ju inte glömma att han även "dog" 2005, då man kunde se en gravsten på hemsidan med texten Peter Steele - Free at Last, så jag tänkte inte acceptera det så där på stört. Men nu kan man läsa på Blabbermouth om tragedin:

Germany's SPV/Steamhammer Records has released the following statement: It's with great sadness that we give our condolences to the family and friends of Peter Steele. He died on April 14th, 2010. "With his bands CARNIVORE and TYPE O NEGATIVE he achieved cult status and was loved by fans around the world. The last releases he did with TYPE O NEGATIVE were the DVD 'Symphony For The Devil' and the studio album 'Dead Again'. "SPV/Steamhammer proudly released both products worldwide, which will now — very unfortunately — be the end of his recording legacy. "The world has lost a charismatic frontman and a very talented person. "Our condolences go to Peter's family, friends and the members of his bands."

Och på Type O Negatives hemsida kan man läsa:

Please play nice and expect statements from the band and family later today. Thank you for your understanding and support.

Jag är paff... vet inte riktigt vad jag ska säga om saken. Jag vart kär i Peter Steele första gången jag såg honom och hörde hans djupa, mörka röst. Mystiken definierad. Jag lyssnade enbart på Type O Negative under en väldigt lång tid. Jag köpte alla skivor, trots att jag aldrig varit den som köpt skivor. Jag avgudade honom verkligen. Min tonårstapet bestod av Peter Steele bilder utskrivna på en kass skrivare på skolan. Detta var på den tiden det inte var så himla lätt att hitta bilder på nätet och jag minns vi satt en hel kväll på Musikhögskolan och letade. Detta måste varit någon gång mellan 1995 för det var strax innan "October Rust" släpptes. När den släpptes blev jag bara ännu mer kär i bandet.

Någon gång 2003 (jag är usel på årtal, men i krokarna där) kanske var vi på Danzigkonsert i Göteborg. Jag, Cillan och Sussie hade äran att få festa bakom scen med bandet efteråt. Types trummis Johnny Kelly hade ryckt in på turnén och trots att vi alla även avgudar Danzig kunde vi inte låta bli att prata hela kvällen med Johnny istället och ställa miljoner frågor om Type och Peter.

Antalet kvällar jag och Cillan suttit med glasen i handen och kollat på videos och lyssnat på Type är för många för att räknas. Vi har ofta fått väldigt lite förståelse för vår avgudan bland andra, men när det var bara vi två har valet av musik varit givet.

Förra eller förrförra året när jag och Cillan hade tjejkväll här hemma, satt vi som vanligt och kollade råkade hitta en relativt nyinspelad intervju på YouTube. Vi höll på att börja grina. Han var sliten. Han såg ut som ett ras. Vi vägrade acceptera den slitna, nerdrogade Peter och överdoserade oss genast med fler gamla videos. Men det vart ju ett uppenbart faktum att karln höll på att ta knäcken på sig själv. Sedan dess har vi försökt skjuta bort tanken på den så nedgångna mannen och koncentrerat oss på den uppenbarelse han en gång var. Den uppenbarelse som alltså nu lagt sig för att sova för evigt.

Jag vill passa på att tacka Peter för den glädje han faktiskt gett mig genom åren. Detta var min sanna idol... ni vet den där man minns och håller kär för evigt (hur löjligt det än må låta).

Vi avlutar detta sorgeinlägg med den kända och så underbara intervjun på Jerry Springer från mitten 90-talet.



Peter Steele - Free at Last... for real