Jag är den första att erkänna att jag int alls är så påläst som jag kanske borde vara för att uttala mig i vissa ämnen som jag skriver om i min blogg, men det härliga är att jag kan göra det ändå. Jag har bara mig själv att skylla om jag gör bort mig. Jag är av den fasta åsikten att alla har rätt till en åsikt ändå.
När jag läser en artikel i tidningen får jag en ingivelse typ: detta är fel, bra, vansinnigt, idiotiskt eller härligt. Det är det jag skriver om. Stundens ingivelse. Ibland försöker jag faktiskt läsa på, men det är den där första känslan jag vill ha ur mig, hence jag skriver om den. Ta t.ex diskussionen med mördarna och psykvården. Jag har inte full inblick i hur psykvården funkar, men jag tycker jag vet tillräckligt för att ha en åsikt... för att uttala mig. Tycker inte andra det så är det deras åsikt, men i min blogg kan jag skriva ändå. Jag är chefen.
Att bloggandet blivit så stort att det är skitsvårt att nå ut till folk rör mig egentligen inte ryggen. Jag skriver ändå. Tack vare min tracker vet jag att jag har en del läsare (trots att ni är SKITKASS på att kommentera), men hade jag så bara fem skulle jag fortsätta skriva ändå.Och sen är ju bloggen min dagbok... Det är faktiskt ganska kul att gå tillbaka och kolla vad som upprörde mig i april förra året. Jag hoppas jag nån gång får arslet ur och beställer en Blok, så jag kan spara bloggen för evigt. Tänk att när man blir gammal kunna plocka fram The Hell of Hannastacia band 1 ur bokhyllan haha.
No comments:
Post a Comment