Jag är så stolt över mig själv! 2,6 km! Jag tog min vanliga runda... den jag brukar springa alltså, men gick till och från Varbergaspåret. Men spåret sprang jag... eller joggade är väl mer rätt ord. Efter att ha gått en kilometer från hemmet trodde jag faktiskt inte det skulle finnas en uns chans att jag skulle kunna springa något alls, men när jag kom fram till spåret slog jag bort tanken och körde igång. Och det gick lättare än väntat. Bihålorna dunkade och att andas genom näsan var ju bara att glömma, men det funkade ändå. Jag kan inte påstå att den där sköna känslan som brukar infinna sig när jag springer fanns där.... det var rent ut sagt skitjobbigt, men känslan av att jag faktiskt klarade det är underbar och nu längtar jag faktiskt efter nästa runda.
Nu är ju jag en sån som ÄLSKAR frukost mer än något annat mål på dagen normalt, men det finns inget godare än en frukost efter en löprunda. Och bäst är kokt ägg och havregrynsgröt. Det känns som den självklara löpfrukosten. Eftersom min kalciummjölk var slut igår köpte jag havredryck i stället och det var ju riktigt riktigt gott. Jag älskar att hitta nya favoriter och havredrycken får en topplacering direkt.
Jag är lite besviken på vädret faktiskt. När jag klev upp såg det ut att bli en superdag, men innan jag hann ut låg molnen täta och det blåser. Inte för att jag har några utomhusplaner, men jag vill boosta min D-vitaminkur. Jag funderar faktiskt på en tripp till solariet. Får se vad det blir efter dusch och iordningställande av person.
No comments:
Post a Comment