Samtal med chefen

Jag blev inkallad på chefens kontor idag. Skamset berättade hon för mig att hon är tvungen att låta mig gå...

HA! Nårrå, så illa var det inte. Vad hon berättade var att hon tyvärr varit tvungen att lägga om mitt schema under en schemaperiod (ca 10 veckor). Jag behövs mer på mottagningen för väntelistans skull. Fine with me. Det känns ibland som om jag är där alldeles för lite med mina 50% det är svårt att hålla sig ajour med vad som händer därnere och det är svårt att få tid till att följa upp "mina" patienter som inte ingår i min cystektomimottagning.

Forskning
Forskningen ligger lite på is just nu. För er som inte vet går den ut på att dels samarbeta med Regionalt Onkologisk Centrum (ROC) för Uppsala/Örebroregionen och rapportera in data om nyupptäckta blåscancerfall, samt deras primärbehandling. Den andra delen är ett enormt kvalitetsarbete kring cystektomiopererade i samma region, där patienten följs två år efter operation.

Båda dessa projekt är i en vilofas just nu... men inte länge till. ROC ska lägga till en 5-årsuppföljning där alla recidiv och progresser i sjukdom ska rapportera. Detta kommer bli ett enormt arbete eftersom recidiv är vanligt förekommande hos blåscancerpatienter och de som inte fått det lever inte och finns därmed inte kvar i vårt arkiv, så en del detektivarbete och journalgrävning i centralarkivet kommer behöva göras. Kvalitetsregistret ska bli nationellt och ett nytt formulär med kanske dubbelt så mycket uppgifter att fylla i ska formuleras fram under hösten. Mer resor, mer journalläsning, mer skitgöra. Med detta i åtanke kan det vara skönt att få jobba på mottagningen lite mer ett tag innan det kör igång.

Egna patienter
Den enda nackdelen jag ser är hur jag ska hinna med min egen mottagning. Idag träffar jag alla patienter som ska cystektomeras ca en timma i samband med inskrivning, flera gånger under vårdtiden och sedan ett eller ett par gånger efter hemgång för uppföljning. Många har jag sedan kontinuerlig kontakt med via telefon eller besök. Nu har vi även bestämt, då patienterna i efterhand har efterfrågat det, att jag ska träffa alla redan vid samtal inför operation med läkare (alltså i samband med att de får veta att de måste operera bort hela urinblåsan). Det behövs och känns bra, men var ska jag finna tiden?

Splittrat
Mitt jobb är otroligt splittrat. Jag är hälften "min egen" och hälften i den vanliga arbetsgruppen. Jag jobbar på avdelningen och jag jobbar på mottagningen. Jag jobbar med min egen mottagning, med uroterapimottagning, sjuksköterskemottagning, telefonrådgivning och vanlig läkarmottagning. Jag jobbar tätt med läkarna och kuratorn, men ändå ensam. Jag reser Sverige över för att läsa journaler. Jag har ingen egen arbetsplats, utan hoppar mellan en kvadratmeter på mottagningen (som iofs är min egen) en dator på avdelningen som jag snällt får flytta mig från när en läkare måste diktera och en läkarexpedition som jag bara har tillgång till på eftermiddagen. Ni kan tro att jag har papper över hela B-huset. Inte alls nån optimal historia.

I'm lovin' it
Många gånger... säkert minst en gång varje dag, ångrar jag att jag läste vidare till uroterapeut, att jag gav mig in i forskningen, att jag gick med i regionens arbetsgrupp för blåscancer, att jag sitter med i RSU styrelse (detta ångrar jag nog mest, för jag har otroligt svårt att få tiden att räcka till alls för detta och dessutom känns det som jag inte har en aning om vad jag pysslar med), att jag skulle va så påstridig om att ta hand om blåscancerpatienterna och starta en egen mottagning för dem och att jag ens gick ner på mottagningen från det vanliga akutsjuksköterskejobbet på avdelningen. So, why did I?

Svaret är ju såklart att jag älskar mitt jobb och vill göra prick allt det jag gör idag och mycket mer därtill. Det är bara så synd att man aldrig ska räcka till. Jag inser att jag i fortsättningen måste begränsa mig och säga nej. Jag har otroligt lätt att bara ta på mig mer och mer saker och i längden tror jag känslan av att inte räcka till i sånt fall tar över.

När chefen kallade in mig på sitt kontor, trodde hon jag skulle bli upprörd och tycka hon var en stor skit, men jag känner mig faktiskt lite tacksam till och med. Jag ska ta tillfället i akt att njuta av att lämna över patienterna till läkarna och inte känna att jag bär ansvaret om de går hem nöjda eller inte. Och njuta av slippa bläddra i jounaler och läsa patologens kråkfötter (ja, de är kråkfötter även om dataskrivna).

Nu låter det som jag ska på semester och bara ligga i solstolen hela dagarna. Sanningen är den att det bara handlar om en halvdag extra på mottagningen och med takten vi kör på kommer det bli allt annat än semesterlikt...

... but a girl can dream, can't she?