Vem vill jobba på Urologen?

Idag fick jag den där frågan man får så ofta på urologen: Hur kommer det sig att man väljer att jobba med nåt sånt här? (de syftar såklart på kroppsvätskor och genitalia).

Jag har ännu inte kommit på nåt bra svar på den frågan. Ur min synvinkel är svaret enkel.

Vad gäller urin, jobbar jag ju bra mycket hellre med den än med slem och kräks. Visst kan det lukta illa och så ibland, men på ett sjukhus kan jag lova er att det finns bra mycket värre lukter än så... som ett ruttnande bensår, eller perättiksyran i diskmaskinen. Det kan ju va lite obehagligt att som idag få en rondskål urin över fötterna, men urin är vanligtvis sterilt, så det är inte så jäkla farligt det heller.

Och inte fan tänker jag på att det är snoppar och snippor jag jobbar med. Jag tänker inte ett skit på hur den ser ut, om den är stor eller liten eller obefintlig. Jag gör mitt jobb... för att kunna undersöka blåsan måste jag gå via snoppen på samma sätt som jag måste gå via ex örat för att ta en temp. Snopp och öra är samma sak för mig.

Men så tänker såklart inte patienten. För denne är det ju ofta rent plågsamt att ens behöva klä av sig för en främmande människa och lägga sig helt utlämnad i vårt våld. Dessutom kanske man ska genomgå en undersökning man är nervös för och då gör ju inte nakenheten det lättare. Råkar man dessutom lida av läckage och det droppar urin på golvet... ja, ni förstår. Oändligt många patienter och därmed kön passerar urologmottagningen varje dag. De flesta med liknande problem. Men patienten är ensam koncentrerad på just sitt problem. Man FÅR inte som sköterska glömma patientens utsatthet och tack och lov finns ingen hos oss i alla fall som gör det.

Jag blir dock alltid så ställd när jag får ovanstående fråga... för vad svarar man utan att förringa den som ligger där. Säger jag att deras kön inte är annat än en väg in i deras kropp, låter det fel, hårt och rent ut sagt omänskligt. Men genom att vara för sympatisk (ej att misstolka som empatisk) förstärker man deras utsatthet och inbillning av att allt jag ser är deras kön som bara måste vara det konstigaste och fulaste jag sett. Det gäller att hitta en gyllene mellanväg.

Jag vet faktiskt inte vad jag svarade idag eller vad jag brukar svara. På nåt sätt hittar man ett svar och ofta blir patienten nöjd och lugnad. Jag vet att man inte ska säga att man själv är bra på nåt enligt svensk jantelag, och jag har ofta väldigt svårt för det med, men är det nåt jag är bra på här i livet så är det faktiskt mitt jobb.