Saknar avdelningsarbetet

Kära nån vad trött jag är. Dagen har varit superkul, men också utmattande. Jag, av alla människor, hade med mig Rickard, sjuksköterska under inskolning, idag och jag måste säga att det inte direkt kändes som jag rätt person att lära upp någon, när jag knappt kan själv då jag inte jobbat där på flera år. Men vi löste det såklart... och bra med måste jag nog säga så här i efterhand. Och Rickard kommer klara jobbet galant.

Å, vad jag saknar det... att jobba på avdelningen. Har inte insett det fören nu när jag gjort det i två dagar. Det kan vara fullt upp på mottagningen med, men inte på samma sätt. Man känner sig nöjd med det man gjort på ett annat sätt. Det du gör för patienten ska må bra är mer uppenbart. Det finns inga helt givna vägar att gå, utan varje åtgärd och varje patient är annorlunda.

Jag önskar mer och mer att jag stannat däruppe. Nu känns det som det är för sent att gå tillbaka. Det är det ju såklart inte, men det skulle innebära, om man ska se karriärsmässigt att ta ett kliv tillbaka. Inte för att arbetet är mindre betydelsefullt, inte alls, men arbetstiderna är klart sämre. Helger, kvällar, dagar och nätter om vartannat. Dessutom har jag en utbildning som är högre än vad som krävs för att jobba på avdelningen. Avdelningsarbete skulle vara slöseri med mig som resurs och jag skulle med största sannolikhet stanna av i min löneprocess eftersom en avdelningssköterska har mindre än en uroterapeut eller för det delen en mottagningssköterska.

Jag får väl vara nöjd med att jag kommit dit jag gjort, men jag tänker i alla fall från och med nu vara först att räcka upp handen att rycka in extra när det behövs.